Jag läser inte Svenska Dagbladet. Det är egentligen både konstigt och pinsamt. Konstigt därför att jag är uppväxt med Svenska Dagbladet. Det är tack vare min mammas grundliga läsande av SvD vid frukostbordet varje morgon som jag läser obehindrat uppochner. Nåt ska man ju vara bra på. Pinsamt för att jag kan läsa SvD varje vardag gratis på jobbet. Ändå är det extremt sällan jag gör mer än tittar på förstasidan, för att se om det var något stort där som DN missat.

Men efter onsdagens debatt på Svenska barnboksinstitutet ska jag börja läsa SvD.

Ja, alltså, det gör jag ju i och för sig. Jag sitter och går igenom hur många afrikanska författare som översatts till svenska de senaste 40 åren, och letar då även efter dels författarnas hemländer, dels hur många av författarna som flyttat och bor i exil.

I mitt sökande hamnar jag på diverse författarhemsidor och webbplatser som listar afrikanska författare. Och på dessa hemsidor finns diverse annonser, varav påfallande många försöker tussa ihop mig med utländska – oftast afrikanska – kvinnor.

Medan jag härom dagen inmundigade en middag – alldeles solokvist och med ett Hugh Grant-slött öga på SVTs ”Vem vet mest?” – hörde jag plötsligt den käcke och grabbige programledaren Rickard Olsson utan att blinka, och utan att för ett ögonblick titta i manus, citera ett avsevärt stycke ur Pär Lagerkvists dikt Ångest, ångest är min arvedel.

I all min fördomsfullhet så blev jag plötsligt ganska chockad.

Åtminstone så pass att jag för mig själv kunde konstatera: det kommer framtidens familjeunderhållare – på bästa ”prime time” – inte kunna göra med dagens poet

Tillbaka från semestern. Sextusen olästa mejl, varav 27 från HM Fashion Club. Varför får jag dessa? Och varför stänger jag inte av dem? Det är i stället för att gå ut och röka, intalar jag mig. Jag jobbar bättre om jag kopplar av ibland med ovidkommande saker.

Ni vet hur det är. De första dagarna gör man inget annat än kollar mejl, lägger i ”ta hand om sen”-högen och läser posten. Jag får nästan ingen post till jobbet men många av er får säkert det.

”Inte en enda som läser på läsplatta!” sa min man och såg sig omkring på alla människor runt oss på stranden. Nej, han hade rätt, det lästes både här och var, pocketböcker, dagstidningar, veckotidningar, men ingen läsplatta. Jag hade inte sett en enda läsplatta på hela sommaren som jag kunde erinra mig, trots att vi nästan dagligen besökt platser där folk läser, många olika badstränder, från skogssjö till havsbad. Kanske befann vi oss i fel del av Sverige, för långt ut i spenaten helt enkelt.

I det senaste numret av tidskriften Filter finns en historia om förlaget Nicotext. I korthet går den ut på att visa hur Nicotext, som slöt avtal med illustratören Henrik Lange om att ge ut hans succésamling 80 romaner för dig som har bråttom internationellt, lurade Henrik Lange.

Boken 80 romaner…, för den som inte vet det, bygger på idén att Henrik Lange tar en känd roman och tecknar dess innehåll i fyra serierutor. En idé han lanserade i tidningen Svensk Bokhandel på bokmässan i Göteborg för ett par år sedan.

Jag har känt en man vars kall i livet var att få oss andra att ta livet på allvar. Har känt, för i slutet av juni rycktes han hastigt bort i en ålder av 57 år.

Hans namn var Leif Alsheimer och hans död är en förlust, inte bara för familj och vänner, men för oss alla.

I allra högsta grad för oss som arbetar i bokbranschen. För oss var Leif det dåliga samvetet, rösten som sa till oss att inte sälja ut alla grundläggande värden bara för att tillfredsställa nästa kvartalsrapport.

Flera gånger den senaste veckan har DN på förstasidan puffat för sin sommarföljetong med fraser som ”Paganinikontraktet av Alexander och Alexandra Ahndoril” eller ”Följ Paganinikontraktet av författarparet Ahndoril”. Pseudonymen Lars Kepler verkar helt ha fallit bort, eller är det bara en trött sommarvikarierande layoutare som gör förstasidan som inte riktigt har koll på svängarna.

Semesterns första dag och jag står i en secondhandaffär för barngrejer tillsammans med hela familjen. Hylla upp och hylla ner med bilar, dinosaurier, glittriga hästar, plastslott, tågbanor och gosedjur. En bokhylla står intryckt i ett hörn bakom babysitters och bilbarnstolar. Jag blir totalnostalgisk över den långa raden med vita böcker med blå och röda streck på ryggen. Åh, Kalle Ankas bokklubb, min bästis var med. Bok efter bok med spännande äventyr och förkortade klassiker, alla böckerna är nästan precis lika tjocka.

Internet och sociala medier är ett område där svenska boklådor inte existerar. Få vet något om det och ännu färre bryr sig. Det är lätt att konstatera att det är så genom att leta efter svenska boklådor på nätet.