En företagskultur som inte reagerar

Tittar man på de senaste årens resultat för Bonnierförlagen och de framgångar de har just nu, så finns det inte ett moln på himmeln. Möjligen då risken att de skulle kunna segra ihjäl sig.

Det är i ett sådant läge en klok ledning ser sig om och letar efter sprickor i fasaden, efter fröet till den egna nedgången.

Jag har funderat på det här rätt länge och i samband med Boktipsets pågående reklamkampanj fick jag anledning att fundera på det ytterligare en gång.

Boktipset.se lanserades 2009 av Bonnierförlagen som en sajt för bokälskare. Folk läser, recenserar och diskuterar böcker och lägger upp sitt eget bibliotek på Boktipsets webbsida.

Tjänsten lanserades som oberoende, avsedd för alla förlags böcker. Men den sköts helt och hållet av bonnierfolk och det är bara Bonnierförlagen som känner till och kan utnyttja alla data som finns i verksamheten. Jag antar att det är dessa data som Bonnierförlagen är ute efter, att det är därför man startade Boktipset i helt egen regi.

Nyligen lanserade Boktipset.se en reklamkampanj som jag råkade se i förbifarten. Den såg tillräckligt märklig ut för att vi på tidningen ville veta om den var på riktigt eller om den var ett skämt.

Det vi fick veta (se artikeln Hallå där, Anna Ekström) var märkligare än vad jag först hade uppfattat.

Här gör Boktipset, läs Bonnierförlagen, en reklamkampanj runt en samling Bonnierböcker (”… det är för att det är så enkelt; för att vi sitter i samma hus.”) med blurbar, korta omdömen, från förmenta röster ur folkdjupet. Ett intryck som ska förstärkas av att omdömena är underskrivna med bara ett förnamn.

Ingen ser att det är bonnieranställda som hyllar de egna förlagens böcker på ett sätt som borde få Konsumentverket att gå i taket över ohederlig marknadsföring.

Det här borde ha stoppats redan på diskussionsstadiet. Både för det förlagssnäva urvalet av böcker, undertecknarna, och det infantila tilltalet till bokköpare.

Det är ett underbetyg till företagskulturen på Sveavägen att så inte skett.

Jag tror att organisationen på Sveavägen idag har blivit så stor och mäktig att den inte lyssnar till sina kritiker och inte bryr sig om vad omvärlden säger eller tycker. De är kort sagt en företagskultur utan varningssignaler eller åtminstone en där dessa signaler inte tas på allvar.

En sund företagskultur hade gjort en sådan här oblyg och missledande reklamkampanj omöjlig, ovärdig en organisation med de intellektuella anspråk en förlagsgrupp som Bonnierförlagen borde ha.

När jag skriver detta vet jag att reaktionen på Sveavägen kommer att bli stark. Upp med vindbryggan och klaga på Bonnierbashing, att alla är emot dem.

Det är vad som normalt sipprar tillbaka till mig när jag skriver något kritiskt om Bonniers.

Å andra sidan får jag ofta påskrivet vilken lakej jag är när jag skriver något positivt eller neutralt om Bonniers.

Båda sidor verkar trivas i ett samhällsklimat där tvivlet är av ondo, där reflektionen är till besvär.

Men journalistik handlar om tvivel och reflektion, att se och förstå bakomliggande motiv, praktik och effekt. Det går ut på att se och förstå det som sker, bakom det som synes ske.

Utan det korrektivet är vi hänvisade till enbart den starkes rätt.