Hallå, August! Var är du?

I går delades Augustpriset ut på konserthuset i Stockholm. Utdelningen av Sveriges viktigaste litteraturpris borde vara en festlig och uppmärksammad tillställning, men precis som Daniel Åberg så klokt påpekar, var den inte det.

Förra året rapporterade jag för DN från Augustgalan och twittrade under hela tillställningen på ett ganska frenetiskt sätt. Det hanns inte med i år, men för någon på Förläggareföreningen hade det inte varit svårt att direktrapportera via Twitter. Det hade inte varit svårt att ställa upp en kamera och livesända. Visst kan man tycka att tillställningen är kort och lite grå, men den håller betydligt högre kvalitet än till exempel slap-stickhumorn i Guldbaggegalan. Här har begåvad och intelligenta och, ibland, roliga personer bjudits in för att presentera det som ska vara de bästa svenska böckerna förra året. Kajsa Grytt höll ett strålande vasst och kul litet anförande om Rekviem för John Cummings. Anna Charlotta Gunnarsson pratade så kärleksfullt om Pojkarna att man ville fälla en tår.

Detta missade alla som inte befanns sig på plats, det vill säga majoriteten av Sveriges läsande befolkning.  På grund av morgontidningarnas tidiga pressläggning är rapporterna skrala. Vad värre är, som Daniel Åberg skriver, är att Augustprisets egen hemsida var både sena och snudd på lika skrala med sin rapportering. Vill man inte ha publicitet, press och uppmärksamhet?

En bransch som står inför stora förändringar och som ständigt klagar på minskat läsande borde bry sig mer om hur man marknadsför sig själv. Att twittra på plats, lägga ut de vackra motiveringarna på hemsidan, intervjua vinnarna, lägga upp mingelbilder och filma musikframträdandena med Mattias Alkberg och Melissa Horn är bara några exempel som hade fått ett antal fler människor att upptäcka nya böcker, författarskap och läsupplevelser.

Vill vi ha en levande bokbransch måste man ta tillfället i akt när saker som Augustgalan går av stapeln.