Rävspel på låg nivå

Försäljningen av Företagslitteratur (Företagslitteratur säljs till Bonniers, stäms av Pocketförlaget) lämnar många intressanta frågor obesvarade.

Historien började för min del med ett pressmeddelande, eller snarare med ett telefonsamtal med den formella köparen Adlibris vd Magnus Dimert som ville informera tidningen i förväg. Och efter en genomläsning av pressmeddelandet såg det ut som en enkel affär

Men så fick jag höra förhistorien. Att Pockeförlaget hade legat i slutförhandlingar om att köpa Pocketklubben, en del av Företagslitteratur. Och att de ansåg sig ha slutit ett muntligt avtal med Företagslitteratur samma dag som Bonniers lade ett bud på hela företaget och därmed snuvade Pocketförlaget på affären. Och att Pocketförlaget därför skickade en stämningsansökan mot Företagslitteratur för avtalsbrott. Den ansökan gick också till Bonniers för kännedom innan köpet var klart.

Om detta ville ingen prata. Detta sa sig Magnus Dimert vara helt okunnig om när han skrev under kontraktet ihop med Bonnierförlagens vd Jakob Dalborg.

Ändå hade Carl Hamilton, för Pocketförlagets räkning, ringt Jacob Dalborg och Bonnierförlagens jurist Dag Wetterberg, dagen efter Bonniers bud. Han meddelade dem att Pocketförlaget redan har ett avtal för att köpa Pocketklubben.

Pressmeddelandet handlade i huvudsak om köpet av företagsdelen av Företagslitteraturs verksamhet. Pocketklubben nämndes i slutet i bagatelliserande ordalag.

När jag började fråga om Pocketklubben fick jag höra att ”Det är en affärsverksamhet som går med förlust, inte har växt på flera år och har dåligt rykte. De har kört för hårt”.

Så jag blev nyfiken. Varför detta intresse för att INTE prata om Pocketklubben?

Och när man till slut ändå gjorde det, varför var det så viktigt att prata ner den delen av köpet?

Jag kände, som amerikaner brukar säga, lukten av råtta.

Kunde det vara så att det var Pocketklubben som var det egentliga syftet med affären? Var det för att hindra Pocketförlaget från att få tillgång till Pocketklubben som man gick in och köpte Företagslitteratur?

Jag funderade över varför inte Pocketförlaget hade kunnat köpa Pocketklubben som de förhandlade om och sedan kunde Bonnier köpa resten av Företagslitteratur, det som enligt Magnus Dimert var något värt.

Nej, förstod jag senare. Pocketklubben var verkligen något Bonniers ville ha.

Så jag tittade lite på Pocketklubben. Det står för cirka hälften av Företagslitteraturs omsättning på cirka 43 miljoner kronor, något som Magnus Dimert inte ville berätta. Det var en affärshemlighet sa han.

Och det sköts av en person. Övriga 19 på Företagslitteratur sköter deras företagsförsäljning.

Pocketförlaget har arbetat nära Pocketklubben i flera år. En gång hade de delvis samma ägare. Då var det en bra försäljningskanal för Pocketförlaget som sålt mellan 1,5 och 2 miljoner volymer där genom åren.

Pocketklubben arbetar med negativ option så varje gång Pocketförlaget sålde en titel dit, två i månaden i snitt, så hade de en upplaga på cirka 10 000 exemplar.

Det var bland annat genom den kanalen Pocketförlaget blev fena på att få ut mindre uppmärksammade författare och smala författarskap vilket var väldigt viktigt för deras profil i konkurrens med mera bästsäljarinriktade Månpocket.

Det var alltså den kanalen som Bonniers köpte och stängde för sin värsta konkurrent på pocketmarknaden. Det var den kanalen som inte var så viktig.

Kanske var det för att slippa den diskussionen som ingen ville berätta om vem det var hos Bonniers som rattade det här köpet. Ingen av dem jag pratade mindes vem det var. Alla mindes bara Magnus Dimert. Magnus Dimert som gick in och skrev på kontraktet när affären var färdigförhandlad.

Genom att skicka fram Magnus Dimert som talesman och Adlibris som köpare kunde man trovärdigt hävda att Pocketklubben inte var en viktig del i köpet eftersom det inte passade in i Adlibris portfölj.

Det mest frapperande var att ingen, förutom Magnus Dimert, ville prata. Det mest anmärkningsvärda var att varken huvudägare eller vd på Företagslitteratur ville prata.

Huvudägaren Stefan Krook skickade ett sms där han meddelade att han är ”pappaledig och på aktiviteter med barnen”. Inget om att han skulle kunna återkomma senare. Vidare hyllade han de gamla ägarna till Företagslitteratur. Vad de nu har med saken att göra? Och om jag inte var nöjd med det beskedet bad han mig kontakta vd Rickard Wallin.

Men Wallin ville inte prata. Han hänvisade till Adlibris.

Ett svarsmejl till Stefan Krook från min sida lämnades obesvarat.

För min del drar jag i alla fall slutsatsen att det inte är så mycket bevänt med Stefan Krooks etiska profil. Jag ska minnas det när jag ska betala nästa elräkning till GodEl, där han är inblandad, och nästa gång jag får en fråga om jag vill byta elbolag.