Varför litteraturkritiken inte behövs

Bokmässans första dag hölls ett seminarium med namnet Bra och dåliga böcker, varför behövs litteraturkritik? där Ingrid Elam, kritiker och litteraturvetare, pratade med (jag skriver pratade för det var ingen diskussion) Kristina Maidt-Zinke, kritiker på tyska Süddeutsche Zeitung och Jens Christian Brandt, litteraturkritiker på bland annat tidningen Vi.

Nu kom seminariet inte alls att handla om varför litteraturkritiken behövs. Vad det handlade om är jag osäker på, men Elam sa i alla fall att man skulle jämföra svensk och tysk litteraturkritik. Maidt-Zinke berättade att hon hade ett väldigt fritt jobb, fick skriva vad hon ville om böckerna, inte var styrd av varken förlag eller redaktör. Dessutom fick hon skriva nästan hur långt hon ville, eftersom det stora broad sheet-formatet fortfarande är ett vanligt tidningsformat i Tyskland.

Elam och Brandt sa att de var avundsjuka på tyska kritiker. Här har det blivit så toppstyrt, sa Brandt. Dessutom tyckte Brandt att det var bra att man fortfarande höll kvar vid att litteratur är finkultur, i Tyskland. I Sverige är man så oroliga och ska blanda ihop finkultur och populärkultur hela tiden. I Tyskland är det fortfarande Litteratur med stort L, sa han vidare

I Tyskland är kritiken även en litterär genre och det ställs högre krav på stilistisk litteraturkritik, menade Maidt-Zinke.

Vem skriver du för, frågade Elam.

–      Jag skriver inte för förlagen, inte för författarna. Faktiskt inte ens för läsarna, svarade Maidt-Zinke och fortsatte:

–      Det kanske kan låta lite högtravande men jag menar att jag skriver för litteraturen.

De svenska kritikerna suckade åter avundsjukt och enades om att det var det som kritikern borde göra.

-       Men det är märkligt för de böcker som säljer mest i Tyskland, de recenseras aldrig, sa Maidt-Zinke och syftade på svenska deckarförfattare som Mankell och Larsson.

Sådana böcker säljer ändå, de behöver inte kritik, konstaterade Brandt.

Men dessutom, fortsatte Maidt-Zinke, var det ingen av hennes välutbildade vänner som läste henne i Süddeutsche Zietung. Kanske var hennes texter för långa och svåra för att de skulle hinna med under frukosten? frågade hon sig. Hon hade en känsla av att tyska litteraturkritiker bara skrev för tyska litteraturkritiker.

Ungefär här började de svenska kritikerna skruva lite på sig och mumla något om att så illa var det nog inte. Kanske läste de bara inte namnet under?

Men även om frågan ”Varför behövs litteraturkritik?” aldrig adresserades blev det ganska tydligt att den kritik som kritiker vill ha verkar inte läsare vilja ha (det vill säga den kritik där kritiker breder ut sig för sin egen skull). Och hur kan man hävda att man skriver för Litteraturen om ingen läser det man skriver och litteraturen verkar leva sitt eget liv? Främjar det ens läsning?

-       Fler böcker än någonsin ges ut, sa Elam.

Men läsningen sjunker. Ska inte kritiken skapa läslust? Ska den få oss att lägga bort tidningen och köpa spela Agry birds i stället?

Jag saknade en diskussion kring kritikens roll för förlagen, för bokhandeln. Hur mycket betyder den? Är den viktig? Borde den vara viktigare? Eller finns det andra sätt att främja läsning och Litteratur – både med stort och litet l?