Tillbaka

BLOGG: Nu blommar diskbänken

2017-11-07
Foto: Julia Gillberg

Som boende i London vänjer man sig snart vid dragiga fönster, mögel i badrummet och stinkande avlopp.

Men det finns en gräns även för SvB:s luttrade bloggare Julia Gillberg.

Om jag tillåts sväva iväg från böcker lite. För det är ju faktiskt så att bokhandlar huserar i lokaler, som ligger i byggnader, som förhoppningsvis också har personalrum och köksvrår, toaletter, kanske ett lager och ett kontor.

Det är så tråkigt att klaga på standarden i London. Det är så gjort, liksom. Framför allt är det tråkigt att höra andra svenskar som inte bor här klaga på den. Ja, jag vet att det växer mögel i badrummet. Ja, jag vet att det är en två centimeters glipa i fönstret där all värme läcker ut. Jo, det går faktiskt visst att leva så här, det gör närmare bestämt cirka 9 miljoner människor med mig. Och hör jag ett ljud till om de två olika kranarna vid handfatet kan jag tyvärr inte ansvara för konsekvenserna. You have been warned.

Två saker rättfärdigar dock det här inlägget. Den första är att jag bor här, så jag har rätt att klaga. Den andra är att det alltså har börjar växa en liten växt i vår diskbänk på jobbet.

I mitt första inlägg efter mitt uppehåll som bloggare på SvB skrev jag att en skitig heltäckningsmatta var ett lågt pris att betala för trevliga kunder. Jag står fortfarande bakom det uttalandet. Jag gillar verkligen trevliga kunder. Skulle man gå ner för trapporna i min före detta butik och undersöka standarden på personalutrymmet som gömmer sig under det välpolerade ekgolvet skulle skillnaden dessutom vara förvånansvärt liten. Det är ju så med den brittiska överklassen: Bakom den vackra fasaden gömmer sig all möjlig smuts. Det är därför Edward St Aubyns böcker är så populära.

Personal-eh-rummet tillhörande den finfina men lite mindre överklassiga butik där jag nu befinner mig tar dock priset. Det ser kanske ut som en lite udda placerad växtbädd där vid diskhon, men om ni tittar närmare på bilden ser ni att det rör sig om förmultnat trä. Jag hade i princip slutat tänka på det – lukten har jag för länge sedan vant mig vid – när jag i lördags upptäckte detta nytillskott. Den enes mögelunkna köksvrå är den andres livgivare, jag säger då det. Utanför butiksdörrarna blåser iskalla höstvindar, men i diskbänken, där är det minsann vår!