Tillbaka

Det kom ett brev...

2013-01-21
…eller, först kom ett telefonsamtal. Fast allra först skickades ett brev. Jag brukar ofta säga till barnen att man faktiskt kan skriva till författare. När de frågat mig varför något hände i en bo...

…eller, först kom ett telefonsamtal. Fast allra först skickades ett brev.

Jag brukar ofta säga till barnen att man faktiskt kan skriva till författare. När de frågat mig varför något hände i en bok och jag inte kunnat svara, när de tyckt att något inte stämt, eller som nu, när de gillat en bokserie så himla mycket så de ville ha fler delar än de som fanns utgivna. ”Skriv till författaren och fråga!” har jag sagt. ”Man kan göra så. Det är en riktig person som har skrivit den där boken!” Men det har aldrig blivit av.

Men nu blev det av. Nioåringen satte sig och plitade ner ett brev med sina finaste bokstäver. Jag gillar de här böckerna, skrev han. Jag tycker du ska skriva flera i serien. Kanske en som heter så här. Och så skrev han under brevet med förnamn, efternamn och ålder. Jag skickade det till förlaget, efter att noggrant ha skrivit avsändaradress på kuvertet. Vem vet, kanske det kommer ett svar, tänkte jag.

Några dagar senare ringde min mobil, ett nummer jag inte kände igen. Genom tågbrus och hackig mottagning förstod jag att förlaget slängt kuvertet, men det skulle bli ett svar till nioåringen, och det fanns visst bara en familj med vårt efternamn, var det rätt? Jodå, det var det.

Det finns en episod i en av de här böckerna där en författare missar att svara på ett beundrarbrev från ett barn. Det får enorma konsekvenser, barnet väntar och väntar på ett svar som aldrig kommer. Barnet blir vuxet men kommer aldrig över författarens svek. Det misstaget gjordes inte i det här fallet.

Brevet som min nioåring fick var så personligt och genomtänkt så man som mamma blev helt gråtfärdig.. Det innehöll både tydligt svar på den fråga han ställde – nej, fler böcker i den här serien skulle det inte bli - med en ärlig förklaring till varför, och kommentarer till hans idé. Och dessutom fick vi veta att författaren själv lekt med en tanke som vi diskuterat hemma vid köksbordet. Tänk om… Det vore så kul…

Du, författare, du vet vem du är om du läser detta. Jag säger bara. Gör det! Skriv dem! Idén är genial, mycket bättre än att bara fortsätta serien. Och jag lovar, jag ska kolla in de där andra böckerna du nämnde också, jag vet ju vilka det är.

Jag tänker rama in brevet och sätta på vår wall of fame. Bredvid det från Marita Ulvskog från 1996 där hon vänligt men bestämt informerar mig och min blivande man att vår idé om ett Abba-museum faktiskt inte var ett ärende för regeringen.