Tillbaka

GÄSTBLOGG: En obehagskänsla

2016-03-21
Sara Mac Key

Nu har de börjat dyka upp hemma på fönsterbrädan, de kanariegula kycklingarna av toarullar, påskfjädrar och små röda putmunnar av vikt kartong. Lite vitkladdiga om näbben, som om de pickat i sig av resterna av frukostfilen. 

För någon minut sedan rådde kaos, motsträviga stövlar, vantar som gömt sig. Stressade föräldrar, hårda tonfall – skynda skynda. Nu är det tyst, skrämmande tyst. Kycklingen blänger på mig från sin plats vid fönstret. (Den har rätt: Vad sysslar vi med!) För bråkdelen av en sekund överfalls jag av instinkten att springa till ytterdörren: Förlåt, kom tillbaka! Men det är redan för sent.

För ett antal år sedan var jag på barnboksmässan i Bologna. Som pinfärsk agent anlände jag till staden med endast en handfull säljblad i väskan och ännu färre inbokade möten. Ett paket magtuggtabletter nonchalant nedstucket i kavajfickan tillsammans med solglasögonen, rocken över armen. Våren hade redan anlänt. I arkaderna, i chokladbutikernas fönster, slog påskäggen emot mig med regnbågens alla färger; hur skuggorna föll in genom de regelbundna valven, hur mina byxben skar igenom de skarpa konturerna, det är så jag minns det, kontrasterna. Ljuset och mörkret. Som en klärobskyr. Något av Caravaggio.

Det var en märklig upplevelse, mitt bland alla fryntliga bokmänniskor från jordens alla hörn, en krypande känsla av obehag. Som clownerna jag alltid fann så obehagliga när jag var barn. En obehagskänsla som fortfarande kan infinna sig när man bakom sig anar en narkotikapåverkad eller sinnesförvirrad person, hur man instinktivt känner att något inte stämmer. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Inte förrän jag hade lämnat mässhallarna bakom mig och drog in den friska vårluften slog det mig: så många glada bokomslag, sagor och berättelser, så många barnsliga illustrationer och pappfigurer i helfigur men inte ett endaste barn. Jag insåg att jag inte sett tillstymmelsen till barn på hela dagen. En rysning löpte längs nacken: de hörde inte hemma där.

Jag minns att solen sken. Att jag väntade på bussen som skulle ta mig bort från alltsammans. Minns hur jag huttrade när jag fällde upp kragen på kavajen.