Tillbaka

GÄSTBLOGG: Mina två främsta farhågor

2016-06-07
Foto: Patrick Miller

Det talas jämt och ständigt om att förlagsbranschen befinner sig i kris. Det sias om den ena farhågan efter den andra. 

Tongångarna kan ibland liknas vid undergångscenen i filmen Melancholia – både inom och utanför branschen. Fallande intäkter, nedskärningar, nya digitala villkor, hårdare konkurrens, bästsäljarfixering, storförlag som tar över fler delar av produktions- och distributionskedjan, sämre förutsättningar för bokhandeln, nya affärsmodeller som slår ut mindre förlag, internationella aktörers stora intåg i branschen och så vidare och så vidare. Listan kan göras lång.

”Är det rätt steg att gå”, frågade en vän för ett par månader sedan när jag berättade om mitt nya jobb. ”Det är ju inte en framtidsbransch direkt.” Om blickar kunde döda.

Framtidsbransch? Hen syftade på digitaliseringen. Allt – precis ALLT – digitaliseras ju. Den fysiska boken är utrotningshotad, det förstår ju vem som helst. 

Jo, det är tuffa tider, det är inget att sticka under stol med. Bokbranschen har förändrats kraftigt och vi står inför stora utmaningar. En av dem är just digitaliseringen – förlagen måste bli bättre på att utveckla berättandet på nya plattformar och följa de snabbrörliga och snabbväxande online- och mobila marknaderna.

Men.

Det är inte den här frågan som jag ligger sömnlös över på nätterna – hur Bokförlaget Atlas ska digitaliseras. Nej, inte det minsta. Jag tror inte att vi kan hetsa fram processer eller applicera befintliga färdiga modeller från andra aktörer på bokbranschen. Det digitala är oundvikligt, men utvecklingen måste ske organiskt.

Vad är då mina farhågor som ny litterär chef på Bokförlaget Atlas? Jo, främst två saker. Det ena är att det är svårt att nå ut till läsarna eftersom vi vet alldeles för lite om dem och deras köpvanor. Detta tror jag gäller generellt för förlagen, men det blir särskilt påtagligt för ett mindre förlag utan någon stor marknadsavdelning. Vem är den typiska Atlas-konsumenten? Den frågan kan jag inte svara på. Inte ännu i alla fall. Det är ett problem.

Det andra är hur vi ska lyfta fram skönlitteraturen ännu mer i ljuset och locka till oss framtidens stora litterära namn. Atlas är grymt bra på det på facklitterära-området. Där har vi en tydlig profil som jag känner mig fullständigt trygg med. Men vi behöver bli lika tydliga vad gäller det skönlitterära. Det är en nödvändighet för att vi ska vara ett lika självklart alternativ som Albert Bonniers Förlag, Norstedts eller Natur & Kultur när man är redo att skicka iväg sitt manus. Förlaget ska stå på två stadiga ben. Hur vi ska nå dit? Well, I’m working on it.

För jag tror att allt till syvende och sist handlar om dessa två saker – att få ut de stora viktiga berättelserna till rätt läsare. Det låter så enkelt. Om det ändå vore det.