Tillbaka

GÄSTBLOGG: Stefan och Thomas

2017-01-24
Foto: Natur & Kultur

Nina Eidem har hittat en podd som hon inte kan sluta lyssna på. Vad är det med karaktärerna som gör att hon fastnat? Och kan man plocka med sig något av det in i böckernas värld? 

Jag har lärt känna två nya personer. De heter Stefan och Thomas och är småföretagare på västkusten. Någon har varit i ”markissvängen” men bytt bana, det är mycket snack om VVS, fasadförbättring, nya kåkar och båtar. De har bekanta de pratar om, Stefan Kasta, till exempel. Han har badtunna, stadsjeep och en ”fantastisk energi”, honom har det gått bra för. 

Stefan och Thomas är en podd, radioteater egentligen, men friare och framimproviserat (tror jag). Det är två 26-åriga killar i Göteborg, Anton Hellström och Edvin Hallberg, som gör den. Hellström är just nu aktuell med en humorföreställning som heter Total trygghet i Stockholm.

Men Stefan och Thomas. Jag kan inte sluta lyssna. Samtalen de har, 5-10 minuter långa avsnitt med halvbra ljud och dämpade måsskrin i bakgrunden, är det mest småputtriga du kan tänka dig. Det är mycket ”vad heter han nu igen, Magnanders son…”, snack om någon takläggning eller att ta sig en ”bit mat” och en ”cerveza” på semestern … och samtidigt är det bristen på konflikter som gör det så briljant.

Som förläggare funderar jag alltid på vad det är i en fiktion som gör den engagerande, om det finns något man kan plocka med sig till arbetet med böckerna. Vartefter jag lyssnar, så inser jag att det här är två personer som till fullo har förstått vad arbetet med att bygga en karaktär går ut på. De går in i sina roller och blir Stefan och Thomas, ner till minsta harkling och mikropaus, hur de betonar orden (mäck-lare istället för mäklare…) och hur de svarar på varandras repliker. Samspelet mellan dem är så vältajmat att de kan bygga ett helt mikrokosmos genom det. Tonårsbarnen, den sociala kontrollen, rädslan för att bli som Mats Härd, drömmarna. Det handlar om just de här två männen, men eftersom de också är typer, handlar det naturligtvis om maskulinitet i vidare mening. Man får syn på hur en viss sorts man relaterar och skapar kontakt. Samtidigt som det är fruktansvärt roligt, på ett lågintensivt sätt.

När jag jobbar med romanmanus lägger vi mycket tid på att prata mellan genomskrivningarna. De första läsningarna handlar nästan alltid om att förstå sig på karaktärerna. Jag gillar Geir Gulliksens enkla definition av prosa, ”människor som gör saker med varandra”. Varför gör de som de gör? En arbetsmetod är att göra tidslinjer eller skriva ut scener som inte kommer med i boken, för att få syn på romanpersonernas båge, deras bagage, rädslor och drivkrafter. Det handlar om att skapa struktur i en person, få tyngden av det hon levt att skymta fram i handlingar och repliker (det vi menar med undertext). Man vill veta så mycket om någon att man kan motivera varför hon skulle göra tvärtemot det förväntade, och det verkar blir synligt först när helheten är gjuten.

En kompis skickar en bild från deras instakonto, där de kan vara tio tolv år. ”Här någonstans började jag och Edvin utmejsla karaktärerna som ligger till grund för vår radioteaterpodd Stefan och Thomas”, skriver Anton. Bitarna faller på plats…

Jag fortsätter lyssna på Stefan och Thomas, det är en master class i konsten att bygga en karaktär.

Stefan och Thomas:

https://itunes.apple.com/se/podcast/stefan-och-thomas

https://soundcloud.com/stefanochthomas