Tillbaka

GÄSTBLOGG: Vi behöver skakas om

2016-06-09
Foto: Patrick Miller

”Samos, vad är ditt öde?”, inleder författaren Jan Henrik Swahn ett Facebook-inlägg den 21 april. Jag läste det långa inlägget om flyktingarna på Samos och hur det i år skulle bli en annorlunda sommar där, tryckte på like-knappen och fortsatte slötitta på Netflix. 

Samtidigt tidningsrubrikerna den månaden:

”Fler poliser sänds till grekiska flyktingläger”

”Döden fortsätter trots nytt flyktingavtal”

”Samos: Kravallpolis har kommit till lägret”

”Hundratals flyktingar flydde låst läger på Samos”

”Samos har blivit semesteridyll – med flyktingfängelse”

Och Jan Henrik skrev i ett annat inlägg: ”Jag har inte orkat läsa artiklarna om Samos som djävulsön, dödens ö eller fängelseön eller vilka rubrikerna nu har varit. Jag mår dåligt av att tänka på vad vi i Europa gör med dem som flyr. De syns inte längre. Men de finns. Och det kommer nya varje dag. Och till slut bestämmer vi oss att åka upp dit.”

Någonstans under slötittandet på Netflix väcktes idén.

Nästa dag skrev jag till Jan Henrik och poeten Jasim Mohamed. De är vänner – nästan som bröder, säger dem själva – och de har sedan många år varsitt hus på Samos. Numera arbetar de som volontärer med flyktinghjälp när dem är på ön.

”Kära Jasim och Jan Henrik,

Jag hoppas allt är väl med er. Jag följer ert arbete på Samos med stor beundran. Det är fantastiskt det ni utför där.

Och det är med anledning av ert arbete och engagemang på Samos som jag kontaktar er. Jag går rakt på sak. Är ni intresserade av att tillsammans skriva en skönlitterär bok om det som sker där? Den skulle kunna utformas som ett samtal mellan er och dem ni möter – flyktingarna, öborna. Jag fick idén i går kväll och har inte kunnat sluta tänka på den ...

Vad tror ni? Låter det intressant?

Varma hälsningar

Elnaz”

För några veckor sedan skrev vi på kontraktet och hösten 2017 kommer boken. I går fick jag ett mejl från Jan Henrik: ”Skrivandet är i full gång”. Den känslan.

För vem gör vi boken? Jag tänker för någon som jag själv. Någon som följer nyhetsrapporteringarna, läser om flyktingkatastrofen och situationen i Syrien, men som någonstans på vägen har avtrubbats, börjat känna en hopplöshet, nästan gett upp tanken på att det någonsin kommer att hittas en lösning och som ärligt talat inte orkar ta in mer. Som har stängt av. Där tror jag att litteraturen kan komma in och skaka om. För vi behöver skakas om. Och ursäkta de stora orden, men det är litteraturens ansvar och kraft. 

Och det är just därför som jag för många år sen bestämde mig för att arbeta med litteratur. Just det här. Och nu får jag göra det i egenskap av litterär chef på Atlas. Vet ni, ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är verkligt.

Jasim och Jan Henrik – nu kör vi.