Tillbaka

Heja Åsa Warnqvist!

2010-09-02
Jag läser inte Svenska Dagbladet. Det är egentligen både konstigt och pinsamt. Konstigt därför att jag är uppväxt med Svenska Dagbladet. Det är tack vare min mammas grundliga läsande av SvD...

Jag läser inte Svenska Dagbladet. Det är egentligen både konstigt och pinsamt. Konstigt därför att jag är uppväxt med Svenska Dagbladet. Det är tack vare min mammas grundliga läsande av SvD vid frukostbordet varje morgon som jag läser obehindrat uppochner. Nåt ska man ju vara bra på. Pinsamt för att jag kan läsa SvD varje vardag gratis på jobbet. Ändå är det extremt sällan jag gör mer än tittar på förstasidan, för att se om det var något stort där som DN missat.

 

Men efter onsdagens debatt på Svenska barnboksinstitutet ska jag börja läsa SvD. Åtminstone några sidor i kulturdelen, på tisdagar.

 

På SBI samlades representanter från de fyra stora tidningarna och TT Spektra. Kvällens debattämne var Barnlitteraturbevakningen i dagspressen och den slitna salen var fylld till bristningsgränsen av Sveriges barnlitteraturelit; författare, forskare, illustratörer, kritiker, förlagsfolk.

 

Och nu ska jag vara riktigt elak.

 

Jag vet ingenting om de diskussioner som föregått vilka som var inbjudna, eller om de medverkande tidningarna fick skicka vem de ville. Men de flesta hade skickat fel person. TT Spektras Erika Josefsson satt mest tyst, med all rätt kanske, de skriver inga barnboksrecensioner överhuvudtaget. DN:s Björn Wiman var i alla fall ärlig när han erkände att en av anledningarna till att deras barnkultursida flyttats från Boklördag till vanliga kulturdelen på måndagar var för att då kunde de göra ett snyggt omslag på kulturdelen den dagen. Karin Olsson från Expressen var väldigt stolt över att de inte lagt av totalt med barnlitteraturbevakning under sommaren, som till exempel DN gör.

 

I Aftonbladets Åsa Linderborgs fall blev det nästan pinsamt tydligt att alla i publiken visste mer om barnlitteratur än hon. ”Om jag har fel får ni övertyga mig”, sa hon flera gånger. Det var ingen som orkade, eller så ville ingen skämma ut henne. Jag fick nypa mig i skinnet för att inte skrika rakt ut ”Hur kan du säga så när Gunna Grähs sitter i publiken!?” när Åsa Linderborg beklagade sig att barnlitteraturen nuförtiden bara skildrar medelklassen. Kan någon skicka henne en Hejhej-bok, snälla!?

 

Jag har ingenting emot Åsa Linderborg tro inte det. Jag har läst hennes bok. Den var bra. Men uttala sig om barnlitteraturen i Sverige idag, det borde hon låta bli.

 

Nu var det ju inte riktigt meningen att debatten skulle handla om barnlitteratur i allmänhet, men diskussionen hamnade ändå där gång på gång. Salen kokade och fräste av alla dessa frågor som inte ventilerats ordentligt, av alla debatter som pågått här och där men som inte fått ordentligt fäste i dagspressen. Dessa och de nya frågor som kom upp under kvällen hade räckt till fem, tio debattillfällen till. Är lojalitet hos kritikerna bra eller dåligt? Vad gör den ökade kommersialismen med barnlitteraturen? Varför blir bilderbokstexter bara kortare och kortare? Varför är det inga nakna barn i bilderböckerna längre?

 

Men nu får jag komma till sak. Varför ska jag börja läsa Svenska Dagbladet på tisdagar? Jo, för att som enda tidning hade SvD skickat någon som verkligen var intresserad av barnlitteratur, vars intresse uppenbarligen sträckte sig utanför läsningen för egna eller nära släktingars barn. SvD:s Åsa Warnqvist var väl förberedd, hade tänkt igenom sin ståndpunkt och hade konkreta förslag på vad hon ville göra för att höja barnlitteraturens ställning i dagspressen. Hon pratade om mängd. Hon hade stenkoll på utgivningen. Hon hade faktiskt läst böckerna. De andra, med finare titlar och större ansvarsområden på sina jobb verkade nästan fnysa åt hennes entusiasm, hennes handlingsplan, hennes mängdtänk. Men jag säger bara: Heja Åsa Warnqvist! Om alla dagstidningar hade en sådan som du så skulle klimatet för barnlitteratur i svensk dagspress vara bra så mycket bättre.

 

Därför ska jag börja läsa SvD:s kulturdel på tisdagar.