Blogg för Karin Alexandersson

Den 23 april publicerades en debattartikel i DN av bl a Läsrörelsens Elisabet Reslegård om nyttan av högläsning, och om att allt färre föräldrar i Sverige läser högt för sina barn. Jag tog mig an artikeln med ett käckt ”nu ska jag få veta hur bra jag är” men när jag läst färdigt kände jag mig närmast förnärmad.

Har ni läst reportaget om barnfokusgrupper i Sommarens Böcker? När jag läste korrektur på det var det en sak jag bara ville rödmarkera så himla stort och fett, men som jag inte kunde göra något åt. Av tio personer på bild som uttalar sig i reportaget, så är samtliga, varenda en, kvinnor.

Jag har påbörjat ett arbete jag skjutit upp länge. Att rensa ut bebisgrejer. Minstingen är för katten fem år, knappast någon bebis längre. Men åh vad svårt det är.

Jag har dragit mig för att skriva den här bloggen. Jag måste inte, jag vet, men något i mig vill hålla på traditionerna. En gång är ingen gång, två gånger är en vana, tre gånger är vad? Ett åtagande?

Alltså, det här är nästan pinsamt, som att erkänna att man föredrar Pripps Blå framför Staropramen eller Marabou mjölkchoklad framför 70-procentig-ekologisk-med-saltstänk-och-krusiduller-choklad, men bland det roligaste på jobbet tycker jag är att läsa korrektur. Då menar jag inte registret till katalogerna – det är långsam tortyr - och inte alltid hundra debutantporträtt på ett bräde, men reportagen, nyheterna, artiklarna. Det är ju bara så roligt att läsa noggrannt, noggrannt och verkligen försöka hitta alla fel som smugit sig in, alla små misstag eller slarv skribenten kan ha gjort.

Releasepartyna och förlagsfesterna duggar tätt så här års. Man skulle kunna festa nästan varje kväll och vissa kvällar är det tre eller fyra tillställningar samtidigt. I kombination med föräldramöten, styrelsemöten, barnens aktiviteter och allt annat som pågår i mitt liv så är det bara att lägga ner. Jag hinner inte ens gå på de tillställningar jag verkligen skulle vilja gå på, så det är nästan lika bra att inte gå på något alls.

I somras reste vi i Finland. Det var åratal sedan sist, och de senaste gångerna har varit kortbesök i Åbo eller Helsingfors. Men nu lyckades vi faktiskt ta oss ända till Tammerfors och Björneborg med stopp på diverse ställen längs vägen.

”Åh nej, den läggs ner!” utropade min nioåring, för ovanlighetens skull med näsan i kulturdelen, när jag kom ner i köket i går morse. Vad var det för nedläggning som orsakade honom sådan förfäran, undrade jag. Tom Tits Experiment? Legoland? Nej, Tivoli. Inte Gröna Lund alltså, utan barntidningen. Efter cirka två år läggs Sveriges enda oberoende barntidning ned på grund av för få läsare, enligt Andreas Palmaer i DN. Vilket kommer av för få försäljningsställen såklart.

Bland de tråkigaste arbetsuppgifterna jag har är att kolla att debutanterna verkligen är debutanter. Jag avskyr känslan av misstro mot förlagen och författarna. Likväl måste det göras. Jag sitter en dag eller så och söker systematiskt i Libris databas på varenda debutantporträttförfattare, och när det gäller barnböcker, även illustratör, för att se om de gett ut någon bok tidigare.

Det var med lätt nervös hand jag klickade upp den senast uppdaterade listan på vilka Borders-butiker som stängs i USA. Vad spelar det för roll för mig, kan man undra, om de stänger lite fler olönsamma jätteboklådor i det stora landet i väster, förutom att det är tecken på dåliga tider för en del av den bransch jag jobbar i. Jo, jag har speciell relation till en del av de här boklådorna. Butiken på South Broad Street i Philadelphia, jag tror att det var den jag stod och demonstrerade utanför i mitten av nittiotalet.

I fredags var Anna och jag på tredje och sista dagen av Design Boost. Jag har fortfarande inte riktigt fått klart för mig vem det var tänkt för eller vem som betalade, men för oss innebar det att vi fick gå och lyssna på en hop intressanta talare (bland annat vår egen chef) och äta otroligt god bulgursallad i en industrichic lokal på Telefonplan. Vi kom tillbaka till redaktionen frampå eftermiddagen, både inspirerade och lite övermätta efter allt snack om digital teknik och bokens eventuellt osäkra framtid.

Jag vet att svb-bloggens läsare snart bitit ner naglarna av otålighet i väntan på den här bloggen. Nu är den här! Äntligen har jag sammanställt min lista över 2010 års lästa böcker.

Jag brukar inte fundera över sånt här. Jag brukar ha alldeles för stor insikt efter mina år i bokbranschen, och synnerligen efter mina år på förlag, för att fundera över sånt här. Jag brukar nästan skratta hånfullt när folk frågar mig om sånt här. Men den här gången kan jag inte låta bli att undra.

Mitt förtroende för den digitala världen är inte på topp just nu. I vanliga fall får jag tackmejl och stora smileys när jag fixar en prenumeration så att mottagaren får sitt första nummer samma vecka. Men när det gäller digitala prenumerationer finns det bara Nu. Genast. Beställer man något ska man ha tillgång till det direkt, bekräftelsemejl ska komma inom tio sekunder.

Nu har Vårens Böcker gått till tryck. Puh, säger jag bara. Det känns som om jag läst korrektur till midnatt ungefär varenda kväll de senaste veckorna. Debutantporträtt i osatt form, debutantporträtt i satt form, reportage, innehållsförteckningar, förlagslistor och till sist register på längden och tvären. Och så själva annonserna, fast där kollar vi bara på skärm. Vuxenblocket hann jag inte ens med, det fick Annika kolla medan jag lyxade till det och gick på intressanta Adam Helms seminarium på universitetet.