Annars är jag bar, som Gud skapade mig, bortsett från silikonimplantaten förstås.
Jag är inte rasist och inte böghatare, och Hitlers motorvägar tycker jag är helt värdelösa. Jag är mer för böljande, långa kurvor genom ett ständigt skiftande landskap, om ni fattar vad jag menar.
Jag har klädnypor i bröstvårtorna. Det ska göra lite ont att skriva, mola lite. Annars blir det för jävla enkelt. Då skulle ju vem som helst klara det.
Jag föddes in i en mycket rik och fin familj, men de tröttnade på mig redan efter ett par veckor och satte ut mig i skogen i en påse grillkol för att någon vänlig människa med altan skulle förbarma sig över mig. Men andra hann före, så jag växte upp på alla fyra, i en vargflock. Sedan dess söker jag efter en positiv manlig förebild, för tvärt emot vad många tror är vargar ganska tjejiga av sig. Men de har väldigt roliga fester.
Min roman Willies kök handlar om en kille som söker bostadsbidrag tillsammans med sin sambo. Det ska bli en trilogi. I andra delen ska han få ändrad inkomst och måste skicka in en ny ansökan. I tredje delen får han tillbaka sin andra ansökan, för vissa kompletteringar. Den ska jag skriva ur hennes, sambons, perspektiv. Men jag vet inte hur den ska sluta än. Jag vill hålla det öppet.
Jag tycker att det är viktigt med detaljerna. De där blanketterna är ju så oerhört krångliga, om budskapet riktigt ska gå fram måste jag ägna varje ruta man ska fylla i åtminstone ett kapitel. Jag vill att det ska vara sant, att man ska kunna känna igen sig. Man måste tänka: Hur skulle jag själv reagera i den här situationen? Hur påverkar det deras förhållande att han inte hittar den senaste löneutbetalningsavin?
Relationen får en del smällar, men jag tror ändå att de tar sig stärkta ur det hela. Det blir ett slags dubbel katharsis: både huvudpersonerna och läsaren renas och kan gå att möta verkligheten med en matnyttig erfarenhet i ryggsäcken.
Man måste ha någonting att berätta, helt enkelt.
Willies kök kommer ut på ett litet förlag, ett mini-mini-förlag, och det är bra. De stora orkar inte riktigt längre. De är så tjocka att de inte vet vart de ska ta vägen. De vill bara ha mer och mer pommfritt, det är det enda de äter. Men då hoppar det upp små elaka dvärgar och biter dem i näsan!
Niklas Darke: Willies kök, Ink bokförlag.
ink.bokforlag@swipnet.se