Glädjen och skrattet, men också ilskan och sorgen. Precis som för vem som helst, fast lite mera expressivt, och därför en aning svårare att hantera. Därav ångesten.
Jag fångar den som i en hand och slungar den mot min Gud. Han som jag tror på. Trots allt. Trots att så många inte tror. Trots att jag kanske inte borde tro. Trots att rädslan för allt det mörka hotar att ta över. Och kanske just därför.
Att skriva en bok om mina upplevelser sedan jag fick diagnosen »cykloid psykos« för tio år sedan – vilket ingår under de så kallade bipolära syndromen och är en kusinsjukdom till manodepressivitet – har inte alltid varit en självklarhet. Att lämna ut sitt liv för allmänheten i en självbiografisk bok är inget man gör i en handvändning. Man måste vara smått galen för det, tänker jag ironiskt för mig själv.
Men när tanken föddes i mitt inre för snart tre år sen fanns det inget som kunde sätta stopp för mig. Jag läste igenom mina tanke­boksanteckningar med texter, dikter och låtar jag skrivit genom åren och tänkte »Här har jag en bra grundplåt för att minnas, och jag har något att berätta«. Inte bara på grund av det becksvarta mörker jag fått uppleva, men också på grund av det gnistrande hopp som burit mig och bär mig än.
Jag har skrivit Gå i kras på min fritid under två års tid, samtidigt som jag arbetat i ett Sida- och PMU-finansierat utbildningsprojekt här i norra Peru, i den stad där jag också är född. Snart är det dags för avresa för min man och mig. Det bär hemåt igen. Mot mitt andra hem: Sverige. Förändringstider. Avskedstider. Brytningstider.
Jag är rädd, jag är livrädd ibland, men jag kan inte sluta tro och därför skriver jag. För att hålla regnet och mörkret borta.

Veronica Schelander
Titel: Gå i kras. Leva med bipolär sjukdom
Förlag: Libris