Panikslaget började jag fundera på vad jag hade missat under min frånvaro, information som jag kunde använda i mitt deckarskrivande. Omedelbart började jag registrera alla detaljer i ambulansen och noterade hur varje inbromsning och gupp i vägen kändes.

Precis där och då ställde jag min diagnos. Jag insåg att jag led av en kronisk bokstavssjukdom, troligen DS, det vill säga »Deckarskalle«. Sedan barnsben har jag haft den åkomman, utan att riktigt förstå vad det var för fel på mig. För det var ingen annan i min klass på lågstadiet som gjorde en rosa pysselbok av ihopvikta A4-blad, med följande tidningsurklipp på omslaget: »Jag ska döda Reagan för att han tog livet av mitt oskyldiga barn.«

Min diagnos driver mig till vansinne – men bara »bokstavligt« i manusform, tack och lov. Tyvärr betyder det inte att min närmaste omgivning slipper konsekvenser, tvärtom. Människor med DS är ofta oberäkneliga och kan ibland ha svårt att skilja på fantasi och verklighet. I höstas blev vår bil stulen och jag övervägde på fullaste allvar om det kunde vara min man som låg bakom det. För om han skulle ha stulit bilen, vore det så … oväntat. Precis ett sådant överraskningsmoment som livar upp en deckarintrig.

När jag fick idén till Vecka 36 var jag höggravid och ständigt rädd för att något skulle hända med bebisen. Redan dag ett kände jag en gnagande oro över att inte kunna kontrollera situationen. Ett liv stod på spel och även om jag ansträngde mig genom att inte äta gorgonzola, stor hälleflundra eller parmaskinka, kunde något gå snett. För att inte dra ner mig själv helt på djupet, försökte jag hålla mig flytande genom att intala mig att allt skulle gå bra. För vad är egentligen det värsta som skulle kunna hända en gravid kvinna?

Svaret får du i min bok.

Sofie Sarenbrant
Titel: Vecka 36
Förlag: Damm Förlag