Ratad efter 50 år

Jag kanske först ska påpeka att jag känner till bokbranschen ganska väl. Jag har under femtio år kommit ut på sex svenska och sex utländska förlag och även suttit i Författarförlagets styrelse.

Sedan några år är jag mycket upprörd över hur dåligt våra storförlag lever upp till sin roll som kulturförmedlare. Bäst känner jag ju till Norstedts, men har förstått att de två bjässarna inte skiljer sig mycket åt i arbetsmetoder och målsättningar.

Till det som

främst finns skäl att kritisera hör att det numera i hög grad är marknadsavdelningarna som styr bok-utgivningen, trots sin bristande kompetens när det gäller litterära kvalitets-bedömningar.

De böcker som bäst sammanfaller med avdelningens kommersiella förväntningar hamnar sedan på det som på Norstedts med något av andakt kallas för listan, till vilken några få ytterligare författare som är mindre säkra storsäljare kan få kandidera. På Bonniers är uttrycket att man blir ställd i kön.

På det sättet

skaffar man sig ett förråd av »författare på burk«, eller mer adekvat uttryckt »i frysen«. Att systemen kan vara svåra att stå ut med för författare med osäker ekonomi, och/eller vacklande självtillit tycks inte röra någon i ryggen. Man har också på ett skrämmande sätt börjat lägga sig i hur författarna skriver sina böcker, något jag själv har erfarenhet av.

När jag lämnat

min senaste mycket positivt mottagna roman Där satan rullar i sanden till något jag skulle vilja kalla Nya Norstedts blev jag efter flera månader kallad till en representant för ledningen som bryskt förklarade att jag måste skriva om hela boken och ha bara en huvudperson i stället för fler som jag alltid haft. Jag blev sedan, på ett sätt som förde tankarna till Strindbergs Drömspel, en lång stund undervisad i hur en historisk roman bör se ut, och det på det mest oprofessionella sätt. Att jag skrivit ett halvt dussin delvis prisbelönta historiska romaner och för övrigt varit gymnasielärare i historia föreföll vara obekanta fakta.

Jag har sedan

minst trettio år fått de manus jag lämnat i januari utgivna i början på hösten. Den här gången hade jag efter att ha lyssnat till rykten om den nya ledningens dominerande girighet för säkerhets skull sett till att vara färdig redan i december. Men det första jag får höra när jag kommer upp med manuset är att man inte kan ge ut boken till nästa höst. Jag var inte på listan, trots att jag kommit ut på förlaget i femtio år. I stället fick jag vänta i sexton månader, en plågsamt lång tid även för den som inte som jag själv hunnit bli några år över åttio. Något som bland annat röjer en stor okunskap om hur författare arbetar.

Seriösa författare mår

alltid bäst när de skriver och de flesta börjar mer eller mindre omgående efter det att de lämnat ett manus på nästa verk, bland annat också av ekonomiska själ. Vad som ofta omvittnats är att ens koncentrationsförmåga blir påtagligt störd av väntan på att den färdiga boken ska komma ut och bli bedömd.

När jag på

försommaren i år lämnat nästa bok, en novellsamling vilken tagit mig ett drygt år av hårt arbete och som de som läst ansett vara nog så bra, blev jag helt oväntat refuserad och det av skäl jag först höll för rent absurda, även om jag vet att det är svårt att göra några större vinster på noveller i dag.

Samlingen fick beröm

som varande av hög konstnärlig kvalitet men man kunde inte ta risken att ge ut den eftersom det var en novellsamling. Det var en påminnelse av fler att man övergett den förnuftiga gamla principen om gungorna och karusellen och att varje verk nu skulle bära sina egna kostnader. Det innebär bland annat att såväl novellsamlingar som poesi kan ses som utrotningshotade genrer. Fast tack och lov finns förstås de kulturmedvetna mindre förlagen, och min novellsamling togs omgående av Ordfront.

Grunden till det

nuvarande tillståndet kan spåras till den våldsamma boomen av underhållningslitteraturen och då främst deckarna för tio, femton år sedan.

Inte för att

jag missunnar deckarförfattarna deras dagliga bröd, men deras dominans har tyvärr haft många negativa effekter på kulturlivet.

Att man kan

sälja en medelmåttig deckare i 50 000 exemplar har lett till en nedlåtande och ointresserad attityd till de kvalitetsförfattare som oftast skriver böcker utan lik och bara kan gå ut i 2 000 exemplar.

SVAR FRÅN NORSTEDTS

Käre Lars,

Det är alltid olyckligt när ett samtal mellan en förläggare och en författare leder till att den senare känner en så stor frustration att det blir ett offentligt utspel. Det är en risk förläggaren får ta förstås, och i det här fallet är det jag.

En av de viktigaste grundförutsättningarna för samtalet mellan förläggare-författare är dock att förläggaren aldrig kommenterar en författares manus eller säljsiffror offentligt (jo, säljsiffror möjligtvis, men då alltid med författarens godkännande). Därför kan eller bör jag inte korrigera eller fortsätta föra vårt pågående samtal här. Men jag vill ändå för sakens skull understryka att du och jag har helt skilda uppfattningar om vad som har sagts och gjorts i de ärenden som du tar upp.

Och frågan om

hur Norstedts »listor« ser ut, hur mycket underhållning, hur många romaner, noveller och lyrik vi ger ut, bedömer man bäst genom att titta på vår samlade utgivning. Min bedömning är att här finns just de välkända gungorna och karusellerna, precis som det ska vara. Och allt med den goda kvalitet som man ska och kan begära av ett förlag som Norstedts.

REPLIK FRÅN LARS ARDELIUS

Bäst Eva,

Jag kan bara beklaga att ditt förlag numera tycks anse det helt i sin ordning att etablerade författare uppmanas skriva om sina böcker efter förlagets direktiv. Och är det verkligen rimligt med väntetider på sexton månader?

Inte mindre förvånande

är att förlaget mer eller mindre vänt ryggen åt litterärt centrala men mindre vinstgivande genrer, helt mot sina gamla traditioner.

Att båda våra

storförlag börjat mista författarnas förtroende framgick inte minst av Svensk Bokhandels stora enkät. Och nog hade Herman Lindqvist rätt när han ansåg att Norstedts förlorat sin själ.

Kort historik:

I min ungdom lockades få författare till Norstedts där man ansågs bara vara intresserad av juridisk litteratur och Olle Hedberg. På 50-talet lyckades man sedan tack vare Lasse Bergström knyta en mängd begåvningar till förlaget. Författare som P.O. Sundman, Lars Gustafsson, P.O. Enqvist, Göran Palm och Jan Myrdal gav förlaget ett nytt anseende.

Om det går

att behålla beror inte minst på om förlagets nya närsynt vinstinriktade ledning kan fås att inse ett välrenommerat varumärkes betydelse.