Andningens motsats

Nu är det gjort, jag har lyckats rulla hit spjälsängen med mitt tre veckor gamla spädbarn i, och hit betyder skrivplatsen, en plats för mig att skriva på om det som icke är, eller snarare, om det som icke längre är, för om det som är i allra högsta grad, som det här lena och gnyende barnet jag har intill mig, kan man inte skriva, inte jag, i alla fall. Kanske att jag kunde skriva ett stycke om mina döda barn, om jag hade några, som Mahler gjorde i sina Toten Kinder Lieder; eller om det där undangömda barnet som säkert lever kvar inom mig fast hon är märkligt tyst just nu, hon som en gång kanske var jag; men om någon som hon som andas tungt där i sängen går det inte att skriva, hon är oåtkomlig för skriften, hela hon är en smekning, en närvaro som berör hela mig, varför skulle jag behöva minnas den beröringen när jag kan känna den nu med alla mina känslor och sinnen?Sträckan från sovrummet till datorn har därför känts närmast oöverstiglig och ni ska veta att det är med stor möda jag får fram orden, att det är motvilligt jag nålar upp mina tröga tankar med bokstävernas vassa precision, för jag vill tillbaka till den där andra platsen, den som är nuets och sinnenas, jag hör hennes andning där inne mellan spjälorna och det är dit jag vill, där inne formas orden till strunt, till en rytm, en form av andning som lägger sig på hennes andetag, som suger upp och kastar ut luften som varit inne i hennes rena, oskrivna lungor, och nu tänker jag förstås på Rilkes berömda sonett om andningen, den som jag tagit titeln till min bok ifrån. (Hur många av dessa rymdens ställen/ var redan inne i mig. Och månget vinddrag/ är som en son till mig.)Sträckan mellan dikt och verklighet måste vara lång, diktade världar brukar hämtas nere i ett dödsrike, i minnenas rike. Att tala om en sonett om andningen är därför egentligen en paradox, en sonett, en text, är andningens motsats, Rilke må säga vad han vill (Andning, du osynliga dikt! säger han bland annat). Ändå är det den sträckan många författare hela tiden vill vandra, att göra andningen till sonett, fånga livet i en dikt. Men att skriva är att vända blicken bakåt och vi alla vet hur det gick för Orfeus, Euridyke blev en flyende bild, en föreställning.Det kommer ett slags joller från sängen, snart vaknar hon och gapar blint och tillitsfullt mot intet, som en fågelunge. Då får vi gå härifrån och rulla tillbaka till hudens och mjölkens boplatser. Jag är inte upplagd för nedstigningar, som sagt, det finns inget jag behöver minnas för tillfället (lyckligtvis), låt mig vila i detta ljuva nu, låt mig bara vara, tack.