Sommarens Böcker 2018 Facklitteratur Andreas Fock

Jag var med om en omvälvande händelse på musikfestivalen Way Out West i Göteborg i somras. Någonting som jag aldrig hade trott skulle ske igen, någonsin. Vi hade just sett på Jens Lekman och lät cirkustältets tak skydda skorna från regnet ännu en stund innan hungern skulle ta överhanden och tvinga iväg oss till närmsta papptallriksservering. Jag stod och funderade över vad Ingmar Bergman skulle ha tyckt om en tillställning som Way Out West. 20–40-åringar som äter vegetarisk mat och lyssnar på pop. Enligt gängse bilden av mästerregissören vore hans kommentar kanske: »Trams.« Eller något mer elegant: »Nutidsdekadensens högborg«? Eller: »En lekstuga för verklighetsflyende unga vuxna som borde lära sig stava till Berwaldhallen«? Eller? Förvisso kryllade Bergmans filmer av Bach, Beethoven och Bruckner – men han sägs samtidigt ha älskat ABBA och på Dramatenföreställningar brände han av både Imperiet och U2, när de var som hetast. När jag står där och funderar kommer min kompis Ingrid och en gemensam gammal bekant fram och börjar prata. Vår bekanta har, för att uttrycka det milt, haft det jävligt svårt genom åren. Han uppträder stressat, som om han känner att han borde leverera på en viss nivå, men inte kan. Efter ett tag når samtalet ändå viss harmoni och han landar i sig själv. Då inträffar det som får mig att ta beslutet att skrida till verket med mitt första bokprojekt, och jag funderar samtidigt på hur Ingmar Bergman kände när han gjorde debutfilmen Kris 1946. Han sägs ha varit otroligt hetlevrad och skrek livet ur både team och ortsbefolkning i ett regntungt Hedemora, och även om han hade ett enormt självförtroende så fanns där en livslång ångest, en saftig dos självkritik och ständigt återkommande magbesvär som fick honom att alltid kräva en privat toalett vid inspelningsplatsen. Hursomhelst, det som blir avgörande för mitt självförtroende är när Ingrid efter samtalet säger: »Vad bra du är på att få folk lugna, han blev ju helt avslappnad när du bara ställde ärliga och intresserade frågor.« Det låter fånigt, men jag lyfte ifrån marken! Det var första gången på en evighet som jag hittade en ny sida hos mig själv.