Ett litet kristallglas fyllt med likör, den bedövande vackra utsikten över Siljan och de blå bergen på andra sidan viken och så tystnaden. Det är allt jag behöver. Sen kommer orden av sig själva, utan att jag vet vart de ska ta mig just idag. Jag skriver en scen här, en där. Förundras över mina karaktärers egenskaper och tilltag. Blir nedslagen när de misslyckas. Jublar över deras framgångar. Förälskar mig i ljuset i en miljöbeskrivning. Hoppar i tiden, skriver kronologiskt och ologiskt, rättar till och fyller i, ritar tidslinjer och släktträd. Grundidén består men perspektivet förflyttas medan orden fortsätter strömma. En efter en faller pusselbitarna på plats. Lägger sig bekvämt till rätta. Bilden klarnar. Och så äntligen anar jag den. Först svagt, sen allt tydligare. Den röda tråden. Den skimrar och glänser som silke där den slingrar och krumbuktar sig från den första sidan till den sista. Kanske det vackraste jag någonsin sett. Mitt sinnestillstånd och min drivkraft — gränslös lust.
