Höstens Böcker 2017 Skönlitteratur David Hulth Wallgren

Det började med att jag som journalist skulle skriva ett porträtt om en indonesisk hemmafru. Jag fick en väldig lust att ljuga. Jag satt på ett hotellrum i Jakarta och tänkte: »Det hade varit mycket bättre om hon sagt såhär och gjort såhär, det hade blivit en bättre story.« (Fast egentligen satt jag hemma i mitt hus utanför Stockholm och skrev. Att jag satt i Jakarta hittade jag på nu bara för att jag tyckte det passade bra.) Det var i alla fall då jag insåg att jag borde hålla på med skönlitteratur i stället. Så jag skrev en skönlitterär bok, för att få ljuga så mycket jag ville. Boken kom att handla om en kvinna (berättarperspektiv: 1:a person, presens – tänkte själv att det kunde bli något åt Nick Hornby-hållet eller Helen Fielding, även om jag inte läst hennes böcker, bara sett filmerna). Tjejkompisar som läste min bok sa till mig: »Det är otroligt att du som man har skrivit det här.« Och det fick mig att börja tvivla: Var det okej att som man fantisera ihop vad en kvinna tänkte och kände? Var min story på riktigt? Fick jag skriva såhär?