Den hemliga majoriteten

Att skriva om sig själv och sin bok är som ett mellanting mellan att sitta i en rättssal och vittna om sin karaktär och att skriva en kontaktannons. Att ljuga är i slutänden inte till någon större nytta, alltså:När jag skriver det här bor jag vid havet, på en ö. När jag ska sova ser jag rakt ut i Mexikanska golfen. Det är bara ett tunt fönsterglas emellan. Vågorna står och slår hela tiden. Dundrar ibland. Det slutar aldrig. Det finns en historia om den här platsen:Det fanns ett barnhem med tio nunnor och nittiotre föräldralösa precis här. På eftermiddagen den 8 september 1900 blev det mörkt som på natten. Havet steg och steg. Sedan kom själva orkanen. När vattnet kom tog nunnorna barnen med sig upp på övervåningen. När vinden slet av taket band de ihop barnen och sig själva med rep. Vattnet stod två meter över gatunivån och vindstyrkan var hundrafemtio sekundmeter. Dagen efter var det fint väder men det fanns bara vanlig strandmark kvar där det stått en stad med gator och kyrkor och telefonstolpar. Till och med kistorna i sina gravar hade hyvlats av kyrkogården. På öns västra sida reste sig nu en enorm mur bestående av hus, möbler, djur och döda människor. Det var sextusen som dog den natten. Det räknas som ett slags rekord. Pärlbanden av nunnor och barn på tråd fanns ilandflutna på fastlandet tre mil neråt kusten. Där hemmet stått fanns inte ett spår av någon byggnad. Det är en brottsplats.Jag ligger med öppna ögon och ser de vita skumstrimmorna när vågorna bryter i mörkret, jag har det havet helt nära när jag sover.Det jag skriver är ett slags dikter som liknar fotografier av brottsplatser. Jag återvänder till ställen i rum, tid eller sinne, där saker begåtts eller begås. Jag formulerar mig inte. Mitt språk har inga kriterier, ingen önskeform. Jag skriver bara om jag är tvungen.Medan jag skriver känner jag raketbränslet i maggropen.Jag kommer ifrån Montrose. Det är en plats mellan två sjöar i Gästrikland, Hofors kommun. I huset där bodde familjen på fem personer samt ganska många hundar. Jag känner fortfarande fler djur än människor. Granarna var dock i solklar majoritet. Ganska fula granar, dessutom. Inte trollskogsgranar. Inte julgranar heller. Utan som skeppsmaster, risiga, gärna i rader. Onaturligt höga. Man kan inte se särskilt långt i Montrose. Det är för granarna. De skymmer horisonten, himlen, allting. En utmärkt plats för brott också den.Motsatsen till granskog är hav. Sprid ut 100 människor rättvist över jordklotet och 70 av dem drunknar. Vad ska man tycka om det? Havet är den hemliga majoriteten. I en jämförelse är granskog blaha. Kanske är det detta granskogen försöker skymma.