Ingen konst att hålla tal

När jag var elva år stod jag i badrummet och höll tal i FN. Länge var det min politiska dröm. Det är det inte längre. Jag känner många som stått i den talarstolen och det är väl inte något speciellt med det. Att hålla tal är ingen konst för mig, även om jag helst inte gör det på engelska.Men jag har också sedan tonåren haft en annan dröm, som legat och gnagt som en äggsjuk höna. Jag har velat gestalta miljöer, värderingar och känslor i romanens form. Under många år har jag inte förstått hur det skulle gå till. Att fortsätta hålla tal om det jag tycker är viktigt är så enkelt. Och möten blir oftast tillställningar för inbördes beundran.Romanen har för mig haft en annan kraft. Jag har alltid haft en kluven inställning till när andra håller tal. Ofta blir jag illa berörd av talare med karisma, det känns som om jag sugs in i deras värderingar utan att jag kan värja mig. Men med boken är det annorlunda. Där har jag tillåtit mig att sugas in och beröras. Samtidigt som jag inte behövt ta till mig allt, eftersom det ändå är uppdiktade historier.Det är Per Anders Fogelström som gett mig min hembygdshistoria. Och det är han som satt på pränt känslorna till varför jag varit politiskt aktiv. Hans personer lever ständigt inom mig, därför att de i sin enkelhet har stämt med många av de människor jag växt upp med. Ingmar Bergman är mig totalt likgiltig, därför att hans miljöer inte ger mig den minsta aha-upplevelse.Men att jag nu börjat skriva har förstås en djupt personlig sida. Jag kan inte förklara varför skrivandet är min största drivkraft, varför jag njuter när jag skriver och mår bra efteråt. Och varför jag mår dåligt och känner mig misslyckad när jag inte lyckas skriva. Jag har varit riksdagsledamot för socialdemokraterna, varit aktiv inom handikapprörelsen och lett den Nationella folkhälsokommittén. Men just nu har jag inga uppdrag. Att jag alls förmådde slutföra den här boken har jag en skrivarkurs att tacka för. En av mina döttrar har också varit en bitsk kritiker. Jag är nöjd om någon enda människa blir berörd.Naturligtvis bjuder jag på ironiska kommentarer med titeln ”Måste försöka”. Men det är de värderingarna som jag fått med mig. Detta att man aldrig får ge upp utan att ha försökt. Fast man ibland skulle velat slippa.Det är en stockholmsroman från 50-talet, som visar hur livet kunde se ut för en svårt handikappad kvinna. Men det handlar lika mycket om ett barns känslor, om arbetarrörelseideal, om sexualitet och kärlek. Självklart bygger den på självbiografiskt stoff, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Men det är en roman, allt har inte hänt i verkligheten.