Jag blev alltså ”förfatarina”

Jag minns en teckning från 1947. Jag var sju år då jag ritade den och gick i Hjo. ”NÄR JAG BLIR STOR SKA JAG BLI FÖRFATARINA.” En dam i röd klänning sitter vid sitt skrivbord med pennan i höger hand. Hon är uppflugen på en pall, en barstolsmodell av den obekväma sorten utan ryggstöd och som svårligen kan härbärgera två skinkor. Stolsbenen är höga. Författarinnans små ben pinnar över golvet som ser ut att kräva ett rejält cirkushopp, om hon ska lämna sin stol. Högst uppe i teckningens vänstra hörn finns ett mycket litet fönster. Utanför är det blått och stjärnor.Fyrtionio år senare, våren 1996, söker jag in till Staffan Söderbloms debutantkurs i Skellefteå. Ett tjugotal kilon pekoral från min ungdom har under 1995 insisterat på att sorteras och bantas i datorn. Nu sitter jag med kanske ett kilo. Men Staffan Söderblom vill bara ha några A4:or. Jag knåpar ihop min A4-sida med textsmulor från mitt 23:e levnadsår.På vägen med brevet till posten plågar mig min självkritik. Jag ser Staffan Söderblom vid en pulpet någonstans. Han snurrar tankfullt och mycket lätt en blyertspenna vid munnen. Han tittar just nu på den skamlösa och ospänstiga kökssvenska jag presterat i klippet om hur jag sprang omkring på vackra gårdar i vårnatten där det luktade tvättkläder under stjärnhimlen. Min formulering: ”Det är så tråkigt att vi måste dö.”Jag antas till kursen på en reservplats. Nu blir det till att skriva en uppsats som ska finnas med i de inledande uppmjukningsövningarna och läsas av lärare och kursdeltagare. De är snälla. Ämnet är lätt. Något om min barndom. Ändå håller orden andan hela våren. Så småningom blev det i alla fall en uppsats – om en gökotta och denne skogsdungarnas kurragömmafågel när den behagade utebli tills den plötsligen på slutet satte i att gala som en sju tusans filur över nejden där jag satt med saft och kaksmulor på filt på majbacken. Manuset skickade jag till Skellefteå. Men någonstans måste jag ha vetat att jag själv inte skulle komma efter dit.Så var det med mycket denna tid, de juni- och juliveckor efter det att min dotter Titti kommit hem på glatt blixtbesök från Paris och sedan åkt vidare till New York för en månads sommarjobb. Jag gick omkring i en gråzon som var ovanlig för mig. Nej, åka till Skellefteå orkar jag konstigt nog inte och ännu mindre leta mig ut med buss till folkhögskolan. Mot min vana packade jag heller inte garderoben veckor i förväg. Jag skulle ju ändå inte åka.Den unga flicka som storskrattade på löpsedlarna i hela Sverige, den enda svenskan ombord på flight 800 TWA som exploderade och störtade i Atlanten den 18 juli 1996, var min flicka. Det var Titti. Hon landade inte i Paris och for alltså inte vidare till Sverige som det var tänkt. Hon dog. Hon blev 23 år. Själv kom jag på kurs i Livets skola. Redan på tredje dagen grep jag efter papper och penna. Jag behövde inte be om form eller rytm. Orden blev den syrgas som fick mig att överleva. Jag andades med dem.Det är om Tittis död och om vad som därefter händer i liv och tankar som min bok handlar. Jag började skriva den i april 1998 och avslutade den i december samma år. Också en bok får gå sina vägar. Mycket har hunnit hända sedan jag satte punkt för boken Lysande barn. Men det är en annan historia.