Jag lärde mig tidigt att leva med ett psyke som varvar högsta hög med lägsta låg. Redan i tonåren hade jag bra koll på vad panikångest var och hur jag skulle hantera den. Jag kom till och med att uppskatta mitt berg- och dalbanepsyke då jag kände att det på vissa plan var en tillgång som hjälpte mig att skapa musik och gjorde mig till den jag är. Den smått romantiska bilden av mitt mående fungerade genom de trygga, ansvarslösa ungdomsåren men när vuxenlivet knackade på dörren förändrades den sakta men säkert.
