Som kurator möter jag unga människor med knutar här och där. Erfarenheter som har satt sig i magen, hakat sig i hjärtkamrarna och vänt riktning på tankarna. Ofta ligger skammen som en tät dimma över alltihop. I samtalen kan vi sakta hitta nya spår i berättelsen om dem själva, och andras berättelse om dem. Förstå och komma tillrätta, komma ur och komma fram. Berättelsen är allt. En jävla urkraft.
