Man måste vara smått galen, tänker jag

Ångesten har just släppt. Intrycken har varit många. Jag har varit på resande fot i mitt Peru, peruansksvensk som jag är. Sett hav och djungel: vågor, sol, grönska och mängder av djur. Tre intensiva veckor på resande fot med man och fyra vänner och eget manusförfattande vid bländande hav har satt sina spår. Jag har landat hemma och allt jag upplevt hopar sig i mitt inre – de sista nätternas mardrömmar, de inre bilderna som kommit och gått, känslorna som gått upp och ner. Glädjen och skrattet, men också ilskan och sorgen. Precis som för vem som helst, fast lite mera expressivt, och därför en aning svårare att hantera. Därav ångesten.