Ryssland är eggande

Man ska inte förvänta sig en roman – det här är en rätt så rastlös berättelse. Jag söker direktheten. Min metod är detaljen. På filmhögskolan i Moskva där jag gick i slutet av åttiotalet och b...

Man ska inte förvänta sig en roman – det här är en rätt så rastlös berättelse. Jag söker direktheten. Min metod är detaljen. På filmhögskolan i Moskva där jag gick i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet lärde vi oss att inte förklara så mycket. Och Ivan Vasiljevitj hävdade att det mest storslagna ofta står att finna i verkligheten…Katarinas sovjetiska upplevelser utspelar sig i Ryssland, eller rättare sagt i Sovjetunionen åren 1983 till 1992.Jag hör till andra generationens invandrare, min mamma är ryska. Jag är uppfostrad på svenska eftersom mamma förnekade allt ryskt.Texterna beskriver en sovjetisk verklighet som inte på något vis är grå och konform – tvärtom. Ryssland var, och är, ett filmiskt land. Ganska länge tänkte jag mig sida upp och sida ner med text, flytande och sammanhållen, med skarvarna osynliga. Jag har arbetat med boken i fem år, med enbart kompositionen i ett år. Det äldsta avsnittet är skrivet för mer än femton år sedan.Men materialet visade sig ha en form som inte lät sig ändras: bilder och fragment av olika längd. Jag skalar mycket, rensar och kastar sånt som verkar överflödigt. Avsnitten som är skrivna senare skiljer sig från det allra första på en punkt: svenskan har tagit intryck. Den färgas av mötet med det ryska språket och den ryska verkligheten. Samtidigt har jag använt det som jag har lärt mig på filmhögskolan om berättande. Vi var ständigt på jakt efter det levande, oväntade och vi lärde oss kämpa för kvalité. Konst, särskilt film, var en laddad angelägenhet i Sovjet, det estetiska samtalet var alltid djupt personligt och precis alla deltog.Och Ryssland fortsätter att egga och oroa mig.

KAN HAN gråta här och nu, inför oss?Det kan jag, säger Sasja.Varsågod, säger Ivan Vasiljevitj fientligt.Vi andra sneglar osäkert. Sasja samlar sig. Han sänker blicken, pannan rynkas lätt i ansträngning. Allt som sker i Sasjas raka kropp syns mycket tydligt. Nu tänker han på något sorgligt. Huden över hans magra ansikte är tunn som papper, varje liten muskelrörelse når oss. Alla tittar allvarsamt. Sorgen griper oss. Länge sitter Sasja och vänder tankar i sig, försöker få fram tårar, snyftar en gång, mekaniskt. Men inga tårar kommer.Till slut, efter en evighet, flinar han ansträngt, lägger huvudet på sned, mumlar ”det lyckas visst inte”.Prat, säger Ivan Vasiljevitj. Fimpar omsorgsfullt sin ”Opal”. Rökpaus!(Ur kapitlet ”Vi gör etyder”)Maria Zennström:

Vill du läsa vidare?

Teckna en digital prenumeration för att ta del av denna artikel och allt annat på Svb.se.

Helår Digitalt

1480 kr

Köpa

Prova på 2 månader

199 kr

Köpa

Powered by Labrador CMS