Sanna lögner

Jag heter Alejandro. I skrivande stund sitter jag hemma och lyssnar på musik, dricker mjölk med banansmak och är 24 år. Tigern som en kompis bad mig att ta hand om över helgen går fram och til...

Jag heter Alejandro. I skrivande stund sitter jag hemma och lyssnar på musik, dricker mjölk med banansmak och är 24 år. Tigern som en kompis bad mig att ta hand om över helgen går fram och tillbaka i rummet, den verkar lite ängslig, förmodligen känner den sig inte hemma här. Men den har fått mat i alla fall, så jag behöver inte vara rädd. (Den har förresten inget namn, den kallas bara för ”tiger”, jag vet inte varför. Min kompis har i och för sig bara haft den i en vecka och har väl därför inte hunnit komma på något passande namn ännu.)Klockan är fem på morgonen. Uppriktigt sagt vet jag inte vad mer jag ska skriva. En presentation av mig själv, var det bestämt.Om vi börjar med uppsynen så är jag kort och intetsägande. Till lynnet är jag nog rätt glad, pigg, flexibel och socialt kompetent, tycker jag, även om de flesta uppfattar mig som seg och svårmodig. De kanske har rätt.Jag föddes i Concepción, Chile, det vet jag. Jag var nio år när jag kom till Vårberg med min mor och mina två bröder. Där fick jag min första riktiga kyss, och flickan frågade chans men då visste jag inte vad det betydde (och när jag väl fick det förklarat för mig var det försent). Först gick jag i Storholmsskolan, därefter i Vårbergsskolan och slutligen i Skärholmens Gymnasium. På samtliga skolor lärde jag mig mycket. Sedan hamnade jag i Frescati, där jag också har lärt mig mycket.Varför skriver jag? Vänta, tigern har plötsligt börjat tugga på något… En cd-skiva var det. Fodralet sprack och nu ger den sig på sängkudden. Den kanske är hungrig igen (tigrar äter en himla massa faktiskt, men den får allt vänta ett tag till, även om det är svårt att skriva i allt oväsen).Var var vi nu. Just det, varför skriver jag? Frågan kommer alltid tillbaka, trots att jag bestämt mig för att den är ointressant och meningslös. Dessutom är det något svårt att skilja på varför man FAKTISKT skriver och varför man VILL skriva. På det senare skulle jag vilja svara att jag inte skriver för att uttrycka mig själv, inte för att förmedla något, inte för att kommunicera, analysera, utforska, ställa frågor, beskriva, skildra, fördöma, håna, hylla eller finna svar på något som helst. Inte heller för att det är roligt, det är det oftast inte. Jag skriver väl helt enkelt för att få det gjort. Och för att använda språket till det som språket är till för: att ljuga, luras, leka och föra verkligheten bakom ljuset. Det finns två sorters lögner, de som avslöjar och de som beslöjar. Verkligheten är en lögn av det senare slaget. Fiktionens lögner avslöjar verklighetens lögner – inte genom att peka på sanningen där bakom (vilket vore att ljuga på verklighetens vis) utan på det faktum att endast lögnen finns. Och det är därigenom som fiktionens lögner är mer sanna än något annat.Om allt detta låter grumligt och pretentiöst, så är jag den förste att tillstå detta: det är pretentiöst, banalt och uttjatat. Jag är inte säker på om jag menar det.Det enda som egentligen bekymrar mig för tillfället är att den här tigern börjat slicka på min fot. Tungan är himla varm faktiskt, först trodde jag att jag kommit åt elementet. Bäst att ge den en matbit till innan någon råkar illa ut här.

Alejandro Leiva Wenger:Till vår ära,

Vill du läsa vidare?

Teckna en digital prenumeration för att ta del av denna artikel och allt annat på Svb.se.

Helår Digitalt

1480 kr

Köpa

Prova på 2 månader

199 kr

Köpa

Powered by Labrador CMS