Smakminnen på tungan

Mamma lärde mig rensa strömming och steka pannkaka. Signorina Emilia i Cupra Maritima visade hur man kokar en riktig italiensk tomatsås och gör risotto vongole. På universitetskantinen i Paris insåg jag att man kan göra en trerättersmiddag med lite finess av ganska enkla råvaror. Tapasbuffén på Ibiza passade precis min smak för kryddiga smårätter. En fest för öga och gom, liksom mezebordet på den libanesiska restaurangen i London. På Kuba på sjuttiotalet mötte jag ett överflöd av för mig ”nya” frukter, som mango och papaya, och ananas skalad med stor machetekniv.Hemma flyttade jag ihop med en matglad man som älskade att ställa till med fest, och vi hjälptes åt att laga mat till många vänner. På en rundresa i Asien blev vi ofta inviterade ut i köket för att titta i grytorna och peka på vad vi ville ha. I Iran dukades det upp ett generöst bord med vackra sallader och grillat. Afghanistan bjöd på köttspett, yoghurt med lök och platta bröd. Från Indien minns jag kinarestaurangerna (där man också kunde växla pengar) och räkorna i en palmomsusad restauranghydda vid havet i Goa. Kryddmarknaden i Samarkand är ett doftande minne, med olika slags meloner staplade runt omkring.Matintresset har jag alltid haft, även om jag odlade det mer privat från början. Mitt första publicerade recept var ”turkens lammbullar”, som gav mig och dåvarande maken förstapriset i tidningen Feminas köttbullstävling på tidigt 70-tal.Någon gång i mitten av 80-talet, när jag jobbade på Dagens Nyheters konsumentredaktion, behövdes det en inhoppare på matsidan. ”Du som är så matintresserad kanske har några recept?" Inhoppet gav mersmak och jag fortsatte att skriva då och då under drygt tio år.Alla som gör recept och skriver om mat har troligen hemliga drömmar om att få göra en egen kokbok. Nu har jag gjort det! Ett åttiotal recept har det blivit, några tidigare publicerade i DN, där jag de senaste fyra åren har skrivit om mat och haft ansvar för torsdagarnas matsida på heltid. En ärofull post med föregångare som Pernilla Tunberger, Anna Bergenström och Astrid Nilson.I Smaker, som boken heter, ger jag mig hän åt mina tio favoritsmaker – från basilika till oliver och sardeller. På ett sätt berättar boken också om hur världen gjort sitt intg i det svenska köket; minns den försiktigt delade vitlöksklyftan som man skulle gnida salladsskålen med på 60-talet, och jämför dagens butiker där ingefära och chilifrukt är självklara stapelvaror och wok vanligare än kalops.Jag har valt smaker som lämnar smakminnen på tungan, och i näsan. Ofta startar jag min inköpsrunda vid grönsaksdisken. Vad vill smaklökarna ha i dag? Den grönknottriga limens syra; chilipepparns hetta, kanske mildrad av kokosmjölk; eller mildkryddig basilika – så god tillsammans med tomater! Eller varför inte japanskinspirerat med soja och ingefära eller något mer åt det thailändska hållet med koriander och fisksås? Sardellerna bland fiskkonserverna väcker tanken på hur den mustiga sältan landar på tungan. Kanske jag ska göra pasta puttanesca? Oliverna i lös vikt i saluhallen lockar med sin smakupplevelse, kanske med några skivor skinka och salami. De svarta skrynkliga får mig att tänka på en god lammgryta, där de samsas fint med soltorkade tomater.Efter att i femton år ha haft mina recept på gulnande tidningspapper, i ett lösbladssystem som blivit allt svårare att hitta i, hamnar jag nu snyggt layoutad, bunden inom en kokboks designade pärmar. Mamma som var så duktig på att laga mat och ibland drömde om ett bageri hade varit stolt. Hon som inte tvekade att ge sig i kast med att baka pizza när hon var över 60 hade nog vågat sig på mina recept också.