Tillbaka
2018-10-27

»Jag tänker inte dö över något jävla korr«

FOKUS: I 22 år har förläggaren Svante Weyler varit en dominant röst i den svenska bokbranschen. 

Han har stått upp för den smala litteraturen men också hamnat i centrum för en rad heta konflikter.

62 år gammal har han nu sålt sitt förlag.

Kalle Laxgård

– Jag trivs verkligen mycket bättre med barn än med vuxna. De är helt enkelt roligare.
Svante Weyler tittar ner på Kasper och ler.
Klockan är strax efter tre på måndagseftermiddagen när han rullar in barnvagnen i Skinnarviksparken på Södermalm i Stockholm. Det är hit de brukar gå de dagar när Svante hämtar sitt barnbarn på dagis.
Svante Weyler lyfter upp tvååringen i famnen för en bättre utsikt ut över Riddarfjärden.
– Min fru kunde inte hämta honom i dag som planerat. Och då ryckte jag gladeligen in, säger han.
Möjligheten att göra det har också blivit större nu.
Sedan Svante Weyler kom in i förlagsvärlden för drygt 20 år sedan har han kommit att bli en av branschens mest välkända profiler. Han har tagit debatter, vunnit priser och hamnat i offentliga blåsväder. När han i november i fjol sålde Weyler förlag till Natur & Kultur fick nyheten stor spridning i riksmedierna.
Utifrån var det lätt att se en 62-årig förläggare som förbereder sig för sin exit.
Men stämmer verkligen den bilden?

Svante Weyler minns Skinnarviksberget redan från när han var liten.
På 1950-talet trafikerades vägen genom parken av bilar och han och hans syskon brukade tjuta av skratt när deras pappa gasade uppför ”Stockholms enda alpväg” på väg hem till lägenheten i Aspudden.
Med egna ord beskriver han uppväxten som ”en enda jävla solskenshistoria”. Han hade det lätt både i skolan och med kompisar. En besserwisser, måhända. Men bra på fotboll.
– Min familj tillät att man fick göra vad som helst utom en sak: Man fick inte vara dum. Det kan låta som terror, och det var det säkert ibland, men framför allt fanns det ett slags strävan, säger Svante Weyler.
Pappan var folkskollärare, mamman socialarbetare och det fanns gott om litteratur i hemmet. Svante Weyler minns tydligt en dag när hans pappa gav honom en ny bok av P.O. Enquist. Den handlade om utlämningen av baltiska soldater till Sovjetunionen efter andra världskriget.
– Det här är boken om det viktigaste som hänt i Sverige under min livstid, sa pappan.
Att lyssna på Svante Weylers berättelser om folkhemmet, FNL-engagemang och viljan att förändra världen är som att lyssna på en gammal radiodokumentär. Med facit i hand är det ingen slump.
Efter en resa till Tyskland hösten 1977 bestämde sig Svante Weyler för att bli journalist. I Berlin var allt på allvar: historien, litteraturen, samhället.
Karriären började på tidskriften Ord & Bild och fortsatte på Sveriges Radio, men under hela 1980-talet återvände han ofta till Tyskland för inslag om litteratur, teater och den politiska utvecklingen. Två år efter murens fall flyttade han med fru och tre barn till Berlin för ett liv som utrikeskorrespondent.
Tjänsten var ett drömjobb, men trots det blev tiden i Tyskland kortare än planerat.
Strax efter flytten fick Svante Weyler ett samtal från Norstedts om att ta över posten som förlagschef. Han kände sig smickrad, men tackade nej.
Ett år senare kom frågan igen.
– Jag var 40 år och insåg att det var en sak jag alltid gjort, oavsett vad jag ägnat mig åt i livet. Och det var att läsa romaner.
Han tilltalades också av att Norstedts hade en tradition av journalister i förlagstoppen och att flera av författarna hade journalistisk bakgrund.
– Jag hade varit en ganska kaxig journalist och flitig debattör. Men jag ville inte längre bara kritisera och hacka på de som skapade. Jag var nyfiken på om jag vågade mer själv genom att vara med och producera kultur.
Den första januari 1994 tillträdde Svante Weyler som förlagschef på Norstedts.
Svante Weylers tid på landets näst största förlag går att dela in i tre delar: moderniseringen, konflikterna och upprättelsen.
Norstedts drogs med ekonomiska problem och för att komma till rätta med dem skar Svante Weyler hårt i utgivningen. Tilltaget nära halverade förlagets omsättning.
En annan sak Svante ville förändra var strukturerna.
Sedan huset på Riddarholmen byggdes på 1880-talet hade hierarkierna varit mer eller mindre intakta, med förläggarna i sina vackra rum i toppen.
Svante Weyler uppfattade det som kvävande.
– Mitt mål var att vi skulle ge ut böcker som var så bra att de fanns kvar om hundra år när tiden gjort sitt jobb och rensat. Jag var övertygad om att det i bra förlag finns ett ständigt pågående samtal bland medarbetarna. Men kommunikationen hade varit obefintlig.

För att bryta den rådande normen flyttade Svante Weyler ihop förlagsdelen i ett öppet redaktionslandskap i husets gamla tryckerihall. För att visa hur mycket han trodde på idén ställde han sitt eget skrivbord i mitten av det stora rummet.
Eva Gedin, i dag förlagschef på Norstedts, och den första medarbetaren Svante Weyler anställde, minns förändringarna.
– Svante tänkte nytt och var faktiskt anledningen till att jag kunde tänka mig att jobba på Norstedts. Förändringarna han gjorde då är också en viktig del i att jag jobbar kvar än i dag, säger hon.
En del såg honom som en visionär. Bullrig, glad och entusiasmerande. Pratade mycket och gjorde sig bra i medierna.
Andra var långt ifrån lika övertygade.
– Jag gillar verkligen Svante. Men han är nog lite av en gilla- eller ogilla-person. Han har ett stort behov av att synas och väjer inte för konflikter, säger Göran Wiberg, försäljningschef på Norstedts mellan 1998 och 2008 och i dag försäljningsdirektör på Bonnierförlagen.
Konflikter blev det också. I mångas ögon hade förläggaren Ann-Marie Skarp, med sin långa erfarenhet, varit en given kandidat till förlagschefsposten innan Svante Weyler tillträdde. För henne blev den nya organisationen förödande.
– Jag tillhörde den gamla regimen. Jag hade verkligen varit med centralt och hade mycket kontakter, men i stället för att ta vara på min kunskap och mitt kontaktnät skulle de bygga nytt, beskrev Ann-Marie Skarp, i dag vd och förlagschef på Piratförlaget, situationen i ett reportage i SvB 2014.
Hon var inte ensam.
Två medarbetarenkäter efter varandra gav Svante Weyler bottenbetyg som chef. I bilen hem från en chefskonferens i Stockholms skärgård brast det för honom.
– Jag bölar inte så ofta. Men nu satt jag där i bilen med mina chefskollegor och storbölade. Jag fattade ingenting. Jag trodde problemen var över och att medarbetarna gillade mig. I stället sa de att jag sopade allt under mattan. Men det fanns ju inte ens en matta att sopa något under – vartenda möte hade ju varit ett krig! säger Svante Weyler.
Stridigheterna nådde sin kulmen när Ann-Marie Skarp och författaren Jan Guillou lämnade Norstedts för att starta Piratförlaget, båda starkt kritiska till Svante Weylers ledarskap.
Debatten rasade på kultursidorna. Tonen var minst sagt hätsk.

I dag är händelserna sommaren 1999 något Svante Weyler inte vill kommentera.
– Det var bara så jävla trist.
Däremot pratar han gärna om åren efter.
Norstedts var ”harmoniskt” och ekonomin blomstrade. P.O. Enquist, Mikael Niemi och Torbjörn Flygt vann Augustpriset tre år i rad.  2002 kröntes framgångarna också med ett Nobelpris, det första för förlaget på nära två decennier.
Dagen då pristagaren skulle tillkännages hade Svante klätt sig i sin blå turskjorta, minns Eva Gedin.
– Svante hade upptäckt Imre Kertész under sin tid i Berlin och var hans otroligt hängivna förläggare. Det hade börjat spekuleras om Imre och det syntes att Svante var otroligt nervös, säger hon.
När Svante Weyler i dag summerar sin Norstedts-historia är det någonstans här den borde ha tagit slut.
Efter att Kooperativa Förbundet köpt förlaget hade han själv fått känna på hur det var att inte dra jämnt med sin chef. Problemen mellan honom och Norstedts vd Kjell Bohlund kom också att eskalera.
Exakt vad konflikten gällde är fortfarande inte känt.
– Svante är en duktig förläggare men vi samarbetade inte bra. Varför har jag ingen anledning att gå in på, säger Kjell Bohlund i dag.
Till slut valde Svante Weyler att lämna förlaget.
– Han tyckte inte om mig, jag tyckte inte om honom. Och eftersom jag hade känt att det varit jävligt trist att bli sparkad slutade jag innan de hittade en anledning, säger han.

Efter tolv år på Norstedts var han övertygad. ”Aldrig mer förlag”, sa han till sig själv. Det var ett löfte som höll i ett år.
Efter att ha skrivit en essäbok och hankat sig fram som frilansjournalist reste Svante Weyler återigen till Berlin.
– Där passade jag på att träffa Imre Kertész. ”Du ser eländig ut”, sa han. Jag svarade att jag var det. ”Då får du väl göra något ordentligt då. Du är ju förläggare!”, svarade han.
Ett par veckor senare registrerade Svante Weyler bolagsnamnet Weyler förlag från källaren hemma i Enskede. Fysiskt var det långt ifrån salarna på Riddarholmen, men de litterära ambitionerna var de samma.
– Jag hade aldrig tänkt tanken på att starta eget tidigare. Men jag hade lidit av att författare som Imre Kertész och Péter Esterházy var så nedprioriterade på det stora förlaget. De var kanske smala, men de skulle inte vara svårare att sälja på mitt förlag än på Norstedts, säger Svante Weyler.
Tack vare en investerare kunde han anställa och hyra lokal i Gamla stan. Snart var Svante Weyler återigen synlig i branschen. Förlagets böcker fick fina recensioner och när Tomas Bannerhed vann Augustpriset 2010 deklarerade den stolta förläggaren: ”Nu blir ni inte av med oss!”
Vid sidan av Korparna fick Weyler också försäljningsframgångar med författare som Björn af Kleen, Ann Heberlein och Felicia Feldt.
– Det var fantastiskt och vi fick ett kvitto på att det verkligen kunde funka. Men efteråt har jag också förstått vad det innebar att jag startade förlaget 2007 – just när bokmarknaden peakade, säger Svante Weyler.
Vi träffas första gången några veckor före promenaden med Kasper på Skinnarviksberget.
Svante Weyler är klädd i blå lammullströja och sitter tillbakalutad i en fåtölj på kontoret i Gamla stan. Fyra månader har gått sedan försäljningen av Weyler förlag blev officiell.
Under toppåret 2012 omsatte förlaget nära 13 miljoner kronor och gjorde en vinst på 2,7. Men efter tre raka förlustår var omsättningen nere under 7 miljoner kronor.
Svante Weyler berättar hur han fick lägga allt mer tid på att tänka på ekonomin. Hur han blev tröttare, sov dåligt och förlorade humöret.
Idén att sälja var hans egen. För ett år sedan ringde han till Natur & Kulturs förlagschef Richard Herold.
– Nu fortsätter verksamheten som vanligt, men med en ny ägare, säger Svante Weyler.
Var det ekonomin som fick dig att sälja?
– Bland annat. Men också: När författare kommer hit är de 30 bast. Jag är inte det, för att uttrycka det milt. Jag måste kunna säga att det här förlaget finns kvar även när de vill ge ut sin tionde bok. Därför behövde jag ansluta mig till någon som vägde lite mer.
Du gick från ett stort förlag till något litet och eget. Nu är du tillbaka på ett stort förlag igen. Känns Weyler som ett misslyckande?
– Inte ett dugg. Jag var rätt beredd på att inte lyckas när jag startade förlaget. Hade jag trott att Weyler skulle bli en enkel match hade det så klart känts surt, men den utgivning jag sysslar med har historiskt alltid bara överlevt inbäddad i stora förlag.
Hur har marknaden förändrats sedan du startade?
– Jag kan välja, producera och marknadsföra en bok. Men i dag är jag mer rådvill än någonsin om hur man når den bokköpande publiken. Om framgång förut berodde på 60 procent skicklighet och 40 procent tur, är turen nu uppe i 70 procent. Det ger andra existensvillkor som passar mig mycket sämre. En annan sak är att jag inte känner till något exempel på en kvalificerad bok som nått offentligheten och blivit en kommersiell framgång via sociala medier.
Vilka frågor är viktigast i dag?
– Amazon är en av de viktigaste. De vill ju inte bara konkurrera med oss, de vill döda oss. En annan är att vi har en koncentration med en bokhandelskedja, vilket gör att antalet inköpare till butikerna är väldigt lågt. Det är riskabelt.
Amazon är en av många frågor du tagit upp i offentliga debattinlägg genom åren. Varför initierar du debatter?
– Jag har i hela mitt liv varit politiskt och kulturellt intresserad. Dessutom finns det en fin tradition av att förläggare som producerar offentlighet också ska delta i offentligheten. Vi har väldigt mycket makt och därför är det rimligt att vi också redovisar vad vi tänker.
Är du rädd för att få stryk?
– Inte så farligt, det får man stå ut med. Jag har ingen talang för att vara illa omtyckt men jag har absolut inget emot att andra har åsikter. Diskussion är livsnödvändigt. Och om inte jag bidrar med mina åsikter kanske andra håller inne på sina.
Du har ändå åkt på en del offentliga käftsmällar. Exempelvis i debatten med Jan Guillou 1999. Eller när Ann Heberlein anklagade dig för att utnyttja hennes psykiska sjukdom. Tycker du att du behandlats rättvist i medierna?
– Inte då. I fallet med Ann Heberlein tyckte jag att några kollegor och Dagens Nyheter uppförde sig förfärligt. De påstod och lät folk påstå att jag varit ohederlig för att få till en debatt. Det är en av få gånger jag yttrat mig offentligt om relationen till en författare. Den beskyllningen skakade mig i grunden.
Hur har privatpersonen Svante tagit smällarna i karriären?
– Jag har själv försatt mig i utsatta positioner så jag kan inte klaga. Men jag är precis lika känslig som alla andra. Både jag och min hustru har jobbat heltid, och under hela yrkestiden har vi haft tre barn. Efter dagarna med krig på Norstedts kom jag alltid hem till någon som sa: ”Pappa, jag vill ha mat!”, ”Pappa jag vill gå på bio!” Det var otroligt välgörande. Då var det omöjligt att tänka på jobbet.
Vad är du stoltast över som förläggare?
– De sista åren på Norstedts. Och vänskapen med Imre Kertész.
Du säger inte Stieg Larsson?
– Visst, det är naturligtvis mitt stora claim to fame. Jag kan åka runt hela jorden och säga: ”I signed the man!” Men jämfört med Imre Kertész och Nobelpriset står det sig slätt.
Du fyller 63 i år. Hur länge ska du fortsätta jobba?
– Vi får se, men alldeles bestämt till folkpensionen. Många säger att det här är ett jobb man aldrig slutar med. Men jag har sett många författare bli slutskrivna för att inte någon sagt åt dem att lägga av. Den kunskapen ska jag tillämpa på mig själv. Jag tänker inte dö över något jävla korr.
Vad blir ditt arv till branschen?
– Haha, jag kan inte föreställa mig något mer pretentiöst än att ha tänkt ut det! Det blir inget arv. Eller, jo förresten – mina sommarfester för författarnas och medarbetarnas barn. Det är nog också vad jag är allra mest stolt över. Senast var det 23 barn som letade skatter i min trädgård.
Det låter som full rulle!
– Jag är uppvuxen med barn runt omkring mig och det har inte gått en dag i mitt liv utan att det är småungar i närheten. I tonåren hade jag inga tankar på karriär. De enda dröm jag hade var att någon gång i livet ha små barn. Att nu ha barnbarn som jag kan träffa flera gånger i veckan är underbart.
Svante Weyler gör sig liten i fåtöljen och härmar en barnröst:
– Att ha någon som ropar: ”Morfar, morfar, får jag titta på paddan? Nej, visst ja, du hatar paddan. Du gillar ju bara böcker!”

2018-12-07

"Ju mer jag lär mig om henne, desto mer mångsidig ser jag att hon är"

De flesta litterära sällskap kämpar för att levandehålla författarskapet de värnar. För Astrid Lindgren-sällskapet är saken en annan. Av Sveriges mest kända författare vill alla ha en bit.

Jenny Damberg

En sverigedemokratisk valarbetare delar ut broschyrer vid korsningen Eastmansvägen/Dalagatan. En medelålders kvinna har stannat. Hon håller inte med om det han står för, så mycket är tydligt även på avstånd. Det är en lördag sent i augusti 2018, några veckor kvar till valet. Den gångna veckan har präglats av rapportering om att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen har fått rätt att marschera i centrala Stockholm. Det visar sig att de ställer in, med hänvisning till att rutten de blivit tilldelade är för dålig. Längs Odengatan, på andra sidan Vasaparken, tågar Djurrättsmarschen med ett tusental deltagare.

På trottoaren utanför det som var Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 slår tanken ned att författaren skulle ha haft något att säga, som vi hade velat höra, om allt det här. Antifascism och djurrätt var bara två av de frågor där Astrid Lindgren var en profilerad röst. Och där hennes ord och åsikter ännu ekar i den politiska diskussionen.

Sedan 2015 är Astrid Lindgrens lägenhet öppen för allmänheten. De guidade turerna förutsätter föranmälan, vilket två japanska turister som kommer förbi och ger sig i slang med delar av kön först då blir varse. Inte bara måste man anmäla sig, man måste också göra det snabbt. Platserna går åt som till en topprankad restaurang. Några som har lyckats är kusinerna Karin Engstrand och Inger Molander, som gör sitt andra besök i hemmet.
– Vi sörjer att hon aldrig fick Nobelpriset. Skriv det! Det gör vi verkligen. Hon är översatt till så många språk, säger Karin Engstrand.

Eva-Karin Andersson är lärare för en årskurs 2-klass på Älmsta skola utanför Norrtälje.
– Vi läser Ronja Rövardotter tillsammans i klassen just nu. Eleverna har sagt åt mig att fotografera om man får. Annars måste jag rita hur det ser ut här på svarta tavlan, berättar hon.

Eva-Karin Andersson är i sällskap med dottern Hedvig, som har ägnat sommaren åt en kurs om Astrid Lindgren vid Linnéuniversitetet. I vanliga fall läser hon etnologi i Uppsala. Varför Astrid Lindgren?
– Alla har ju en relation till henne, blir svaret.

– Det som gäller är strumplästen eller tossor! informerar Lena Törnqvist när dörren slås upp.

Tillsammans med Gunilla Halkjaer Olofsson, också hon från Astrid Lindgren-sällskapet, leder hon dagens tre visningar.

Den rymliga fyrarumslägenheten en trappa upp är till allra största delen bevarad som den såg ut under Astrid Lindgrens sista år. På en galge hänger en beige vår- och höstjacka. På hatthyllan ligger sjömansmössan i Emil-stil kvar. De gulgröna kryddburkarna från Knorr är perfekt uppradade ovanför fläkten. Väggarna i de flesta rummen är kantade med bokhyllor i olika höjd. De egna böckerna i översättningar och olika utgåvor förvaras i det kombinerade tv- och arbetsrummet, med utsikt över Vasaparken.
– Det är många som blir star struck av att komma hit. Jag har till och med varit med om att vissa börjar gråta, berättar Lena Törnqvist.

Astrid Lindgren bodde i våningen från 1941 till sin död 2002. De sista 50 åren som änka. På eftermiddagarna lämnade hon hemmet för att arbeta. Först, under krigsåren, för Postcensuren som var inrymd i Centralposthuset på Vasagatan, och från 1946 som redaktör på Rabén & Sjögren vid sidan av det författarskap som just då tagit fart och som snart skulle göra henne till ett världsnamn. Fram till pensioneringen 1970 arbetade Astrid Lindgren halvtid på förlaget. På förmiddagarna skötte hon sin korrespondens och skrev. På 1980-talet tog Astrid Lindgren hjälp med posten, både på grund av mängden brev och sviktande syn. Runt om i lägenheten ligger förstoringsglas som erinrar om hur dåligt hon såg. Telefonen har tändsticksstora siffror. I den inre hallen, som fungerade som kombinerad matsal och mötesrum, stod postsäckarna kvar när Astrid Lindgren hade fyllt 90, berättar Gunilla Halkjaer Olofsson. 14 stycken. Då var hon gammal och orkade inte mycket längre. Men länge höll hon i. Många som skrev till Astrid Lindgren som barn kan vittna om att de fick svar.

Visningarna av våningen på Dalagatan är en viktig del av Astrid Lindgren-sällskapets verksamhet. 2017 deltog nästan 3 000 personer. Det är en starkt bidragande orsak till att sällskapet vuxit så snabbt de senaste åren. I dag har man 600 medlemmar.

Till­strömningen till trots är det en bit kvar till de största säll­skapen, de som vårdar minnet av Fritiof Nilsson Piraten respektive August Strindberg och Evert Taube.
– Det spelar in att våra medlemmar inte är de aktuella läsarna. Astrid Lindgren är trots allt en barnboksförfattare, säger Gunilla Halkjaer Olofsson.

Astrid Lindgren-sällskapet bildades 2002. Utöver visningarna omfattar verksamheten ett medlemsblad, en skriftserie, resor, två till tre evenemang per termin och, i samarbete med andra aktörer, en större konferens vartannat år.

Astrid Lindgrens gärning inom svensk barnlitteratur är enorm, som sagt i en paritet som gör den till föremål för hela universitetskurser. Utöver böcker, filmer och pjäser publicerade Astrid Lindgren, efter debuten vid 38 års ålder, en rad tal, teoretiska texter och opinionsartiklar. Även om hon, som vi ofta påminns om, aldrig fick Nobelpriset så tilldelades hon Svenska Akademins stora guldmedalj och 1963 valdes hon in i Samfundet De nio, där hon senare blev ordförande. Hon var inte bara intellektuell utan i högsta grad en intellektuell.

2018 var Astrid Lindgren översatt till 104 språk. 2016 var hon den fjärde mest utlånade författaren på svenska bibliotek, och på streamingtjänsten Spotify, som ju främst är till för musik, var hon den tredje mest lyssnade kvinnliga artisten i Sverige vintern 2017–2018. Bara Zara Larsson och Veronica Maggio spelades mer. Lägg till det Alma-priset, Junibacken i Stockholm, Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, Kneippbyn på Gotland … Astrid Lindgren är en nationalklenod, som slits och slits. Symbolvärdet är så starkt att alla vill göra henne till sin. Det började redan när hon var i livet, men har blivit mer påtagligt sedan hon gick bort år 2002.

Sommaren 2018 publicerade Dagens Nyheter enkätserien Partiledarnas kulturval. Av sju tillfrågade parti­ledare nämnde sex Astrid Lindgren som en förebild, idol eller stark kulturupplevelse. Bara Moderaternas Ulf Kristersson avstod. Isabella Lövin (MP) sa att hon identifierar sig med Pippi Långstrump, som hon menar är »stark, fri och självständig« och svår att överskatta för jämställdheten i Sverige. Hon är inte den första politikern att hitta sig själv mellan Lindgrens pärmar. Göran Persson (S) konstaterade 2002 att han »på äldre dagar känt igen mig i Emils pappa som ser till att saker och ting fungerar och får så lite uppskattning«. Medan Liberalernas Jan Björklund i Dagens Nyheter-enkäten gav en något splittrad bild av sitt inre.
– Jag gillar både Emil och Pippi. Emil är lite motvalls och Pippi självständig och går sin egen väg. Jag hoppas att jag är en blandning av dem.

I SVT ifrågasatte författaren och kritikern Ulrika Milles borgerliga politikers vurm för just Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.
– Pippi har en aura av uppror, revolt och att man inte är som andra. Prussiluskan borde vara idealet för dem i stället, hon vill hålla ordning och reda och alla ska kunna sin kanon. Pippi säger nej till allt det där och vägrar vara med.

Där andra litterära sällskap sliter för att aktualisera sina fixstjärnor har Astrid Lindgren-sällskapet mer av ett fördjupande, och i vissa fall korrigerande, uppdrag. Det gäller både hennes verk, de åsikter hon tillskrivs och hennes person.
– Hon blir gärna sagotanten. Det är lättare att glömma vilken opinionsbildare hon blev, säger EvaEmma Andersson, sällskapets sekreterare.

– Hon tog verkligen plats i offentligheten. Men det blir lätt så att man reducerar henne till att hon älskade alla barnen och glömmer den andra sidan. Även Selma Lagerlöf drabbades av sagotantsbilden. Det är ju ett sätt att göra någon ofarlig. Men jag måste säga att jag tycker att sagotantsbilden i Astrid Lindgrens fall var mer dominerande för tio år sedan. Nu har vi fått krigsdagböckerna, brevväxlingen med Louise Hartung och Jens Andersens biografi Denna dagen, ett liv.

Viveca Ekelund, ordförande, är född 1950 och som hon säger »samtida« med Astrid Lindgrens utgivning.
– Hon har ju alltid funnits där på något sätt. Hon hör till vårt folkhem. Men genom sällskapet har jag upptäckt henne som människa. Hon har en så tydlig moralisk kompass. Det kan jag beundra oerhört, ju mer jag läser om henne. Ta krigsdagböckerna.

De skrev hon innan hon var utgiven författare, och inte en, inom citattecken, »vanlig hemmafru«.

Gunilla Halkjaer Olofsson:
– Det är slående att hon så tidigt visste sitt värde i fråga om det hon tyckte och skrev. Hon börjar skriva den dag kriget inleds. Det är något hon ska ge sina barn, för att de ska veta och minnas.

Men jämför med August Strindberg till exempel – blir det inte tråkigt att uppehålla sig vid en person som tycks sakna fel och fläckar?
– Hon var ju människa som alla andra. Det var inte bara ljus, det var mörker också. Men det är klart, några direkta schismer verkar inte ha förekommit, säger Viveca Ekelund.

Astrid Lindgren växte upp på 1910- och 20-talet i en småländsk bondfamilj. Hennes bror Gunnar, som också skrev och målade, var riksdagsledamot för Bondeförbundet, i dag Centerpartiet.

Ideologiskt var Astrid Lindgren från ung ålder socialist, och röstade socialdemokratiskt. Men hon hade samtidigt djupare övertygelser än så, en grundkänsla för rätt och fel som gick över partigränser. 1976 publicerade hon debattartikeln »Pomperipossa i Monismanien«, en skattepolitisk saga om det orimliga i att hon som företagare betalade 102 procent i marginalskatt.

Den social­demokratiska regering som suttit vid makten i 40 år föll i det följande valet. Skattelagstiftningen ändrades. Pomperipossa-debatten, där Astrid Lindgren vann mot finansministern Gunnar Sträng, som snäste av henne som mindre vetande, var startskottet för Astrid Lindgren som opinionsbildare.

Det tal hon höll när hon 1978 tilldelades den tyska bokhandelns prestige­fyllda Fredspris har blivit klassiskt. Talet, kontroversiellt i sin tid, var ett stridsrop mot barnaga. Året därpå förbjöds barnaga i Sverige. Hon propagerade emot kärnkraft och i mitten av 1980-talet tog hon upp kampen för starkare djurrätt. En ny djurskyddslag, Lex Lindgren, togs fram till författarens 80-årsdag. Själv tyckte Astrid att den var »fisig« med alla sina undantag och dispenser.

I stadgarna för Astrid Lindgren-sällskapet står det att man ska »värna om de humanistiska och demokratiska värderingar som kommer till uttryck i hennes livsgärning« och »delta i den offentliga debatten om frågor som rör Astrid Lindgren och hennes livsverk«. På den punkten tycker Lena Törnqvist att det finns mer att göra.
– Det är min alldeles privata åsikt. Men vi har gjort en större sak i alla fall, tillsammans med Kungliga biblioteket. Utställningen Ingen liten lort, Astrid Lindgren som opinionsbildare.

En annan utställning, med samma titel, visas under 2018 på författarens barndomshem, Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Lena Törnqvist föreläser ibland på temat Astrid Lindgren och individens ansvar.

Astrid Lindgrens efterlevande, främst dottersonen Olle Nyman, vd för Astrid Lindgren AB, har upprepade gånger satt ner foten när sverigedemokrater refererat till Astrid Lindgren för att stärka sin sak. 2016 sa partiledaren Jimmie Åkesson i Expressen att han var inspirerad av Astrid Lindgren och andra typer av »nationalromantiska skildringar«. Astrid Lindgren var varken nationalist eller romantiker, svarade Olle Nyman. Hon var humanist. »I hela sitt liv stred hon för de värderingar hon trodde på: barns rättigheter, jämställdhet, jämlikhet, icke-våld och ett respektfullt förhållningssätt till djur och natur. Hon var en modern människa, i många fall långt före sin egen tid, och hon hänföll inte till enkla nostalgiska och sentimentala bilder av en lycklig forntid då saker var enkla.«

Han citerar ur ett av breven till vännen Louise Hartung, från 1957. »Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor, det har varit mitt speciella patos här i livet.« 2017 använde en sverigedemokratisk lokalpolitiker Astrid Lindgren i en folder om »massinvandringen till Sverige och Vimmerby«. Olle Nyman rasade.

Om det är motsägelsefullt att borgerliga politiker ser sig själva i Pippi Långstrump, framstår det som än mer paradoxalt att Sverigedemokraterna, som driver en politik motsatt de värden Astrid Lindgren värnade, så gärna vill förknippas med författaren. Samtidigt är det fullt begripligt, menar Lena Törnqvist.
– Efter Pomperipossa-texten 1976 kom det mycket brev. Det var en brytpunkt. Det var alla möjliga politiska åsikter som man ville ha stöd för från Astrid Lindgren. I hennes böcker finns ju också idyllen, alla faller för den. Sörgården i Bullerbyn. Sverigedemokraterna vill att det ska se ut så. Men läser man Astrid Lindgrens böcker möter man uppror mot sociala och ekonomiska orättvisor. Kati i Amerika (1950) är en riktigt upprörd skildring av rasförtrycket i USA. Det finns där, men man ser så väldigt gärna bara midsommarbilden.

När Lena Törnqvist 2001 tog initiativ till Astrid Lindgren-sällskapet hade hon i många år fördjupat sig i Astrid Lindgrens gärning. Med en bakgrund som litteraturvetare och bibliotekarie har hon skrivit böcker, producerat utställningar och, under 2000-talet, organiserat Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket. Ett arbete som tog nästan tio år i anspråk. Arkivet fyller 150–160 hyllmeter och är troligtvis det största privat­arkivet i bibliotekets samling. Bara tidningsklippen är uppskattningsvis 100 000 stycken.

Som sekreterare utbildad under första halvan av 1900-talet stenograferade Astrid Lindgren även privat. Både manus och utkast började så, och skrevs sedan rent på maskin. Lena Törnqvist kan inte läsa stenografi – även för specialister är det svårt att tyda materialet – men ett ord lärde hon sig snart att känna igen tecknet för. Nej. Eller kanske snarare »Nej!«
– Hon tecknade det direkt på kuverten. Du kan inte drömma om hur mycket konstiga förslag hon fick. Nästan allt sa hon nej till. Olika entreprenörer som ville samarbeta. Reklam. Skolklasser som ville att hon skulle komma på fest. Förfrågningar om att vara tomte.

Varför behövdes det ett Astrid Lindgren-sällskap, tyckte du?
– För att bilden av Astrid Lindgren inte ska bli så där väldigt grund. Missuppfattningarna började redan på 1990-talet, med att man sett filmerna men inte läst boken. Jag har jobbat nästan heltid med Astrid Lindgren sedan slutet av 1980-talet. Ju mer jag lär mig om henne, desto mer mångsidig ser jag att hon är. Desto mer ser jag hennes storhet. Viktigast att förmedla är: Gå tillbaka till texterna. Läs om dem. Även som vuxen kan man läsa och se att det finns flera bottnar.

En debatt där Astrid Lindgrens verk, liksom Tintin-böckerna, har varit i fokus har kretsat kring hur samtiden ska förhålla sig till barnböcker med ett förlegat språkbruk. Redigera, eller låta stå? I synnerhet har det gällt Pippi-böckerna, där familjen genom Karin Nyman till slut bestämde att n-ordet ska bytas ut. Från och med 2015 tituleras Pippis pappa söderhavskung. Sällskapet har inte tagit ställning i frågan.

I september 2018 hade långfilmen »Unga Astrid«, om en period i författarens liv som hon själv var mycket förtegen om, premiär. »Unga Astrid« handlar om när den 18-åriga journalisteleven Astrid blir gravid med den 30 år äldre chefredaktören för Vimmerby tidning. Astrid lämnar Vimmerby för Stockholm och en utbildning till sekreterare. Sonen Lars föder hon i hemlighet i Köpenhamn, där han blir kvar hos en fostermor under sina tre första år. Så ofta hon kan tar Astrid Lindgren tåget för att hälsa på.

I tidningen Vi ifrågasätter Karin Nyman projektet.
– Jämför med filmerna om exempelvis Borg och Churchill som berättar vad dessa män åstadkom i livet … medan en biopic om Astrid handlar om hennes privatliv – och då några år av hennes mest intima privatliv – tjugo år innan hon skriver den bok som gör henne berömd. Är det inte rätt tvivelaktigt? Som om det vore det enda intressanta med henne.

Regissören Pernille Fischer Christensen menar å sin sida att historien är relevant. Dels därför att Astrid Lindgren själv ska ha sagt att hon säkert skulle ha blivit författare även om det aldrig inträffat, men att åren separerad från Lars definitivt gjorde henne till en bättre författare. Men också därför att det rör sig om ett kvinnoöde delat av alltför många, i tysthet.

Den nuvarande styrelsen i Astrid Lindgren-sällskapet har i hög grad en bakgrund inom förlagsvärlden. Ordföranden Viveca Ekelund har varit chef för Norstedts och förra ordföranden Gunilla Halkjaer Olofsson för Rabén & Sjögren. Ledamoten Erik Titusson är vd för Lilla Piratförlaget. Sekreteraren EvaEmma Andersson sticker ut – i det civila är hon crew controller på SAS. Hon fastnade för Astrid Lindgren när hon läste en litteraturvetenskaplig kurs om författarskapet. Inte bara Linnéuniversitetet, utan även Stockholms universitet och Linköpings universitet har haft kurser kring Lindgren.
– Jag blev helt fast. Jag läste Jens Andersens biografi och såg SVT-dokumentären om henne som gick just då. Sedan började jag arbeta i guidegruppen. Det har berikat mitt liv. Det känns speciellt varje gång jag kommer in här i lägenheten – det är verkligen något speciellt att vara en del av. Man möter Astrid Lindgren varje gång man möter ett fan.

FAKTA

De förvaltar minnet av Astrid Lindgren

Astrid Lindgren-sällskapet: Grundat 2002. Se artikel samt astridlindgrensallskapet.se.

Astrid Lindgren AB: Hette tidigare Saltkråkan. Äger och förvaltar de rättigheter som är associerade med Astrid Lindgren och hennes författarskap. Ägs och drivs av Astrid Lindgrens efterlevande. Dottersonen Olle Nyman är vd.

Astrid Lindgrens Värld: Upplevelsepark som ägs av Astrid Lindgren AB och Vimmerby kommun, där den är belägen. Alv.se.

Astrid Lindgrens Näs: Astrid Lindgrens Näs, platsen där Astrid Lindgren föddes och växte upp, är ett kultur- och kunskapscentrum i Vimmerby. Utställning och en tre hektar stor trädgårdsanläggning i Astrid Lindgrens anda. Ägs sedan 2017 av Astrid Lindgrens Värld. Astridlindgrensnas.se.

Salikon förlag: Systerföretag till Astrid Lindgren AB. Ger ut böcker och texter av och om Astrid Lindgren som inte är barnböcker. Salikon.se.

Junibacken: Upplevelsehus med fokus på barnlitteratur på Djurgården i Stockholm som öppnade 1996. Namnet är taget från den fiktiva gård där Astrid Lindgrens barnboksfigur Madicken bodde. Junibacken.se.
Kneippbyn: Nöjesfält för barn utanför Visby, uppbyggt runt Villa Villekulla, det hus som användes när tv-programmen och filmerna om Pippi Långstrump spelades in. Under sommaren spelas Pippi-teater. Kneippbyn.se

Filmbyn Småland: Ligger i Mariannelund, byn känd från Emil-böckerna. Rekvisita, filmklipp och eget skapande för yngre besökare. Filmbyn.se.

The Astrid Lindgren Memorial Award – ALMA: Instiftades av regeringen 2002. Delas ut till författare, illustratörer, berättare och läsfrämjare. Prissumman på 5 miljoner kronor gör det till världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Alma.se

Astrid Lindgren-priset: Svenskt litteraturpris, instiftat 1967 av bokförlaget Rabén & Sjögren i syfte att belöna svenska författare inom barn- och ungdomslitteratur. För närvarande är prissumman på 100 000 kronor.

Stiftelsen Solkatten: När Astrid Lindgren 1986 mottagit det danska leksaksföretaget Legos kulturpris skapade hon Stiftelsen Solkatten till stöd för barnkulturen i Sverige och på andra håll. Styrelsen består av fyra ledamöter som utses av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman