Mässa utan mål

När jag skriver den här texten är jag förkyld och sliten efter fyra hektiska mässdagar i Göteborg. En mässa som kan sammanfattas som mer identitetslös än på länge, trots, eller kanske på grund av, den skarpa kritik som riktades mot mässans val av fokusland och hur man hanterade det. Mässan hade i år färre besök än på många år. Under hela 00-talet låg besöksantalet konstant strax över 100 000. I år var det drygt 94 000.

   Kanske måste Bokmässan börja tänka om. Det finns en konstig ambition att tillfredsställa alla. Man blandar mer obskyra seminarier om åldrandets poesi med gigantiska publikdragare som Alex & Sigge. Man säger sig vara en branschfest samtidigt som ytterst få samtal tar upp ämnen som är intressanta ur ett branschperspektiv. Man har temat yttrandefrihet samtidigt som man bjuder in Ungern som fokusland och man tar aldrig tydligt ställning, varken för eller emot Ungerns politik.

   Bara några dagar efter mässan anordnas insamlingskonserten Hela Sverige skramlar. Stora delar av Sveriges artistelit, samt Globen, programledare och många flera, ställer upp gratis för att samla in pengar till de miljontals flyktingar som nu försöker ta sig från Syrien, till och genom Europa för att rädda sitt liv. Galan samlade in över 40 miljoner kronor. Det är ofattbart mycket pengar och runtom i världen har Sverige framhållits som ett föregångsland, som öppnar plånbok och famnar och visar solidaritet. Väldigt lite av denna svenska omtänksamhet syntes på mässan. Visst, jag förstår, programmet sätts långt i förväg. Visst, jag förstår, man kan inte bara blåsa av allt. Och visst, jag förstår att Balassi-institutet har gett välkomna pengar.

   Men när hela Sverige skramlar, när hela Sverige ställer sig upp och tar ställning, då blir det extra tydligt att ett av mässans stora problem är att man inte tar ställning för någonting, inte ens för något så enkelt som alla människors rätt till att leva i fred och frihet. Och allt eftersom dagarna gick undrade jag allt mer: Vad vill Bokmässan med sitt evenemang?

   Vilsenheten tror jag avspeglar sig i de sjunkande publiksiffrorna.

   Under året ska en ny bokmässechef utses. Här finns det möjlighet för mässan att fundera på vad man vill och vart man är på väg. Men till nästa år måste man vilja något, annars kommer besökarna att fortsätta att välja något annat.