En del av ett manssamhälle

r är pojkdominansen så stark? Vad finns att göra?

   SvB frågar ansvariga på några av barnboksförlagen. Pentti Molander, vd, Bonnier Carlsen: Jag är förvånad att det är en så klar skillnad, själv trodde jag att det var 60-40.

   Pojkar läser mindre än flickor och kanske är det ett medvetet eller omedvetet försök att få pojkar att bli mer intresserade. Vi samarbetar med skolan för att få pojkar att läsa mer och har tagit fram tunna häften, men det går trögt.

   Jag tror också att det speglar hur samhället i övrigt ser ut, det är mansdominerat.

   Jag har fyra döttrar som läser mycket och de har aldrig sagt något om att det är mycket pojkar i böckerna. De verkar inte ha tänkt på det, vilket i och för sig är skrämmande.

   Jag tror att det kommer att bli bättre så småningom, mer jämlikt. Flickor läser och studerar mer än pojkar. På sikt kommer nog flickorna att ta över. Birgitta Westin, biträdande förläggare, Alfabeta: Vi är i allra högsta grad medvetna om att det är mycket pojkar i böckerna och tycker att det är egendomligt att det är på det sättet. Det här är en fråga som vi diskuterar och som vi tycker är viktig.

   Det ligger nära till hands för den enskilde författaren att skriva om sig själv. Kvinnliga författare kan ha söner som inspirerar. Då kan inte vi gå in och kräva att författaren ska skriva om flickor istället.

   Jag tror att traditionen spelar in, i den svenska folksjälen bor en liten gubbe, som Pettsson. Max är en del av vårt kulturarv. Frågan är om Alfons skulle blivit lika populär om det varit en flicka.

   Vårt samhälle är mansdominerat och bilderböckerna är en pusselbit. Det vore förfärligt om nya generationer författare och illustratörer fastnar i att bara göra pojkböcker. Alla måste ta sitt ansvar.

   Förlagen ska se till att det kommer ut böcker om flickor. Bokklubbarna måste se till att de också väljer böcker med flickor, där är det en väldig pojkdominans. Pojkföräldrar kan säkert vara för rigida och tro att små pojkar bara vill läsa om pojkar fast det kanske inte alls är så. Barnen formas in i en roll väldigt tidigt.

   Vad får pojkdominansen för konsekvenser?

   Det vågar jag knappt tänka på. Flickorna kan upptäcka att de inte är lika viktiga som pojkar eftersom de inte får vara huvudperson.

   Men det är inte bara antalet som är intressant. Minst lika viktigt är hur flickorna beskrivs och vad de får lov att göra. Är de bara snälla och gulliga och tänker på relationer eller tillåts de också att vara våghalsiga och klättra högt?

   Den yngre generationen verkar vara mer observant, jag tycker mig ha märkt att det finns en ökad medvetenhet hos unga kvinnor.

   Men fortfarande måste det vara så att om man får ett jättebra manus om en pojke så är det självklart att det ska ges ut. Nina Östlund, barnbokschef, Natur och Kultur: Frågan har diskuterats i flera år och min spontana förhoppning är att statistiken ser bättre ut i dag än för några år sedan. Det är svårt att veta vad snedfördelningen beror på. Kanske finns det en vanföreställning att pojkvärlden är mer spännande och lockande att skriva om.

   Författarna är säkert också påverkade av vad de själva läst som barn. Det blir en snöbollseffekt, man inspireras av barndomens pojkfigurer.

   När flickor sitter och lyssnar på bok efter bok som bara handlar om pojkar är risken att flickorna tydligt lär sig att det pojkar gör är mer spännande och intressant. Det är också viktigt hur barnen framställs i böckerna. Om en pojke får vara med om roliga och spännande saker medan en flicka lär sig att virka ihop med mormor skapas en rollfördelning redan från början. Suzanne Öhman-Sundén, förlagschef, Rabén & Sjögren: Vad ska man tro? Kan det vara 60/40? 70/30, ojojojdå.

   Det är lite chockartat faktiskt.

   Vi får oftast färdiga manus och ibland har vi funderat över om det verkligen ska vara en pojke igen. Men samtidigt finns en konstnärlig integritet. Vi kan inte diktera, författarna måste utgå från hur de själva vill gestalta sin berättelse.

   Pojkar läser inte om flickor medan flickor läser om båda könen, vi vet också att pojkar läser mindre.

   Böckerna om Halvan till exempel, som handlar om brandmän och poliser, gjordes för att locka pojkar till bokläsandet. Då funderade vi en del på vad vi kunde ge flickor istället.

   Det gäller att försöka intressera författarna för detta. Utvecklingen går lite i vågor. Könskvotering är inte up to date just nu. Lennart Johansson, vd, Egmont Kärnan: Vi vänder oss till de allra yngsta, upp till fyra år och försöker att göra böckerna könsneutrala så att de ska passa både pojkar och flickor. Det har i grunden ekonomiska skäl, om man ger ut en bok om bara bilar eller bara dockor begränsas antalet som vill läsa den. Jag tror att böckerna blir mer vinklade åt ena eller andra hållet när de vänder sig till lite större barn. De allra yngsta barnen är inte så formade. Valborg Segerhjelm, bokförläggare, Opal: Pojkar läser inte gärna om flickor och om man ska träffa en publik blir det gärna en dragning åt fler pojkar i böckerna. Vi tittar enbart på manusets kvaliteter och har inte sneglat på om de handlar om pojkar eller flickor.

   Nu när folk är arbetslösa är det tydligen många som skriver. Vi får in mellan fem och sju manus i veckan och mycket är smörja. När man får ett bra manus i sin hand, då blir man salig.

   Jag tror att det i ganska stor utsträckning är slumpmässigt om böckerna handlar om pojkar eller flickor och att det kan skilja från tid till annan