Tillbaka

PORTRÄTTET: Motstånd och eftertanke

2005-08-31
av Per Carlsson
En gedigen person som man blir lugn av. Att han inte var översvallande fast han gillade mitt manus gjorde mig så glad". Säger en författare som nyligen debuterade på Ordfront. "Jag har aldrig träffat någon som kan så mycket", säger en före detta arbetskamrat. "Integritet och ett fruktansvärt minne", säger en nuvarande medarbetare om Jan-Erik Pettersson. Ordfronts förlagschef är en omtyckt man. Och en som står pall. Det behövs

Ordfront bor i lite slitna och röriga lokaler i den mörka änden av Bellmansgatan på Södermalm i Stockholm. Dessutom är förlaget till viss del nedpackat i vita kartonger. Förlagsdelen ska tränga ihop sig på en mindre yta och flytta två trappor upp. Jan-Erik Petterssons rum är kalt och en retsam sensommarsol gassar genom disiga fönster. Det är arbetshöst ändå, och bara att ta nya tag. Det är rätt mycket av seg, småländsk gran över Jan-Erik Pettersson. Han kommer därifrån, från den lilla byn Rörvik mellan Sävsjö och Alvesta. Möbelriket. Pappa var fanerare på möbelfabriken, mamma hemmafru. Den sega, starka envisheten och det orubbligt eftertänksamma kan passa bra ihop med förlaget Ordfront. - Vi biter oss tjurigt fast och fortsätter till exempel att ge ut skönlitteratur, fast vi inte kan ha de stora förlagens breda odlande av författarskap, säger han. Jan-Erik Pettersson, född 1948, lämnade Rörvik för gymnasiet i Växjö och sedan Lunds universitet. - Det blev en väldigt blandad läsning där. Det var ju den kaotiska tiden i slutet på 1960-talet. En intellektuell omskakning med alldeles för mycket frihet. Det blev att jag pluggade allt som var kul: idéhistoria, litteraturhistoria. Räddningen blev Journalisthögskolan. - Det här går ju inte, jag måste jobba, tänkte jag. Det var inträdesprov till Journalisthögskolan på den tiden och provet gick bra som fan. Då måste jag ju fortsätta. Men jag hade ingen tydlig dröm att bli journalist. Jag hade nog haft det som barn, då ville jag bli sportjournalist bara för att få gå gratis på hur mycket fotboll som helst. Jan-Erik Pettersson gick Journalisthögskolan i Stockholm och vidare ut i vikariesvängen på stockholmstidningarna, bland annat på Aftonbladet som då ännu låg i de klassiska Klarakvarteren. - Men jag behövde ett fast jobb. Jag läste oerhört mycket och jag upptäckte att det behövdes en medarbetare i Söderbokhandeln på Götgatan. Det var där jag fick kännedom om förlagsbranschen. Och en dag såg Jan-Erik Pettersson att branschtidningen Svensk Bokhandel sökte en redaktör. Detta var på den legendariske Carl Olof Josephsons tid, i mitten av 1970-talet. - Han och jag var helt olika. Han var extremt förankrad i branschen. Hela familjen Josephson var en del av den svenska kulturvärlden. Carl Olof tyckte att jag var en främmande fågel som kom in, och att det var väldigt kul. Han lärde mig att inte vara rädd för det annorlunda. - På den tiden var bokbranschen egentligen helt främmande för mig. Alla kände alla, som i en klubb. Det var idel familjer och klaner. Jag kom ju från en annan värld. Carl Olof Josephson steg i sina ledare i Svensk Bokhandel ut ur den bransch som han i hela sitt liv hade varit så djupt inne i, menar Jan-Erik Pettersson. - Han tvekade inte att betrakta den utifrån. Han var fräck, och han kom alltid undan med det. Han var först med att ta det där steget ut och se på branschen med tveklöst kritiska ögon. År 1987 tog Jan-Erik Petterson över som chefredaktör efter Josephson, efter cirka tio år som en av journalisterna på en extremt underbemannad redaktion. - I början var det bara chefredaktören och jag. Jan-Erik Petterson blev den förste yrkesutbildade journalisten på SvB:s chefsstol. Det var nu tidningen blev tidning. Josephson hade satt sin prägel med sina ledare, nu blev hela tidningen mera nyhetsinriktad och med ett personligare tilltal även vid sidan av ledaren. Det mötte förstås en del motstånd. - Branschen genomgick ju en dramatisk utveckling under den här tiden. Det hade börjat redan med de fria bokpriserna 1970, sedan försvann nästan alla avtal och gemensamheten i bokvärlden upplöstes. Nu blev det var och en för sig, och hård konkurrens. Förut var det stora för ett förlag att få komma med i Förläggareföreningen. Det var som att bara man anslöt sig till elnätet så lyste lamporna och allt var frid och fröjd. I dag krävs det en annan kraft. För tio år sedan slutade Jan-Erik Petterson på SvB, som följd av ett missnöje med hur styrelsen skötte hans löneförhandlingar. Redan när han tillträdde hade han kallats upp till styrelseordföranden, som då var Natur och Kulturs chef Lars Almgren, och fått veta att om han skulle stöta sig med styrelsen måste han avgå. Avgick gjorde han, och övergick till några års frilansverksamhet för bland andra Månadsjournalen, SvB och Ordfront Magasin. År 1998 efterträdde Jan-Erik Petterson Maja Hagerman som chef för Ordfront förlag. Det har varit tufft. Trots att Henning Mankell försvann, en oerhörd förlust för förlaget, fortsatte Ordfront att tjurigt bita sig fast. - Vi springer ute på fältet och försöker hitta våra skyddande gryt medan de stora förlagen släpper sina bomblaster och vi hela tiden riskerar att bli träffade i skallen. Och så den stora fejden för ett och ett halvt år sedan, i spåren på den artikel i Ordfront Magasin där en amerikansk journalist och författare, Diana Johnstone, hävdade att inga folkmord begicks i Jugoslavien under Balkankriget. Det ledde till en infekterad debatt i medierna och ett uppslitande internt bråk på Ordfront. Johnstones bok kom inte ut på Ordfront (utan på Hägglunds förlag, Dårarnas korståg: Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser) men de inre striderna drabbade naturligtvis även förlaget. - Det blev en holmgång, säger Jan-Erik Pettersson i dag. - Vänstern har ju alltid haft en massa fejder för sig. Men den här var giftig. En hel del utspelades på nätet, ett snabbt medium där det är lätt att bli jävlig i den snabba utväxlingen av meddelanden. Men förlaget måste ju jobba på, menar han. - Vi är piskade till det, och att hålla en strikt linje. Vi är ett förlag, våra författare har olika åsikter, det måste vara så. Och förlaget mötte mycket stöd, också från medierna, man ville inte att vi skulle försvinna, det märktes mycket tydligt. Jan-Erik Pettersson har lämnat fejden bakom sig, säger han, men tillägger att det har nog inte medlemmarna ännu. - Ordfront förlag är en del av något världsunikt, vilket jag märker när jag berättar om oss på mässan i Frankfurt, till exempel. En förening äger förlaget, och alla i denna förening är medlemmar i en bokklubb som också är kopplad till en samtidskritisk tidskrift. Det är en konstruktion som sakta vuxit fram och som skulle vara mycket svår att kopiera. Den kärnan ska bevaras, menar Jan-Erik Pettersson. Idealismen kommer inifrån och gör verksamheten närmast osårbar. Bokbranschen har alltid haft inslag av dessa ideellt drivna inrättningar. - Men vi sätts på hårda prov. Bokklubbarna har växande problem, nätbokhandeln vinner terräng. Och vi är beroende av vår bokklubb. Som krymper. Ordfront måste sälja fler böcker, utanför bokklubben. Hur? - Det finns ingen trollformel. Vi måste jobba mera med marknadsföring. Vi måste minska klyftan mellan förlaget och marknadsavdelningen. Ordfront måste bli mera kapitalistiskt? - Det måste bli mera kapitalistiskt. När det gäller marknadsstrategier, inte när det gäller utgivningsbesluten. Ordfront har kvar Gnosjöandan, menar han. Det som produceras måste säljas. Ordfront föddes ju i just den specifikt småländska andan. Det var på gården Barnhult nära Älmhult det började. Just precis här råkar Jan-Erik Petterssons släkt förresten ha sina rötter. Vi talar om förra årets uppmärksammade och försäljningsmässigt framgångsrika debutant, John Ajvide Lindqvist och hans roman Låt den rätte komma in. Borde den ha lanserats på samma vis som den just nu aktuella Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson? På SvB.se kan man se hur den boken marknadsförs med en modernt suggestiv och till synes påkostad, animerad banner. Som syns. Jan-Erik Pettersson är inte främmande för att använda sådana grepp. - Vi är ju på samma marknad som ’dom andra’, säger han. Vi gör samma jobb: ger ut böcker och väcker lusten att läsa dom. Vi måste också arbeta med att tänka i långa linjer, från utgivningsbeslut till reklam. Men vi lyckades faktiskt bra med att marknadsföra Ajvides bok, som ju lätt kunde ha sett ut som bara en ren skräckroman. Den är så mycket mera, och det nådde vi fram med genom marknadsavdelningens arbete. Han tänker länge och säger långsamt: - Det är ju konstigt att den här branschen finns egentligen. Att folk köper något som är okänt och börjar läsa. Att vi lyckas sälja ett innehåll. Bokbranschen lyckas hela tiden med något mycket svårt. Efter lång betänketid nämner han själv tre författare på Ordfront som han kan tycka är "hans". Kjell Eriksson, som var den som hörde av sig till Ordfront och ville komma ut där. Gitta Sereny skaffade Jan-Erik Pettersson till förlaget. Samma sak med Gellert Tamas, vars Lasermannen snart sålt 100 000 exemplar i pocket. Vi talar om favoritförfattare och han säger P O Enquist; de tidigare verken har han just läst om, som Hess och Kapten Nemos bibliotek. Under sommaren har han också läst Sara Paretsky. - En klockren Ordfrontförfattare. Engagerad och radikal. Det som öppnade böckernas värld för Jan-Erik Pettersson var dock Vilhelm Mobergs verk hemma i Småland. Och Martin Andersen Nexøs Pelle Erövraren. Och vad gör Jan-Erik Pettersson när han inte jobbar? - Jobbar, säger han, för första gången snabb i repliken. - Det är ju inte helt bra. Det blir att jag släpar hem papper. Jag ägnar mig en del åt motion också. Och åt att laga mat, indisk. Man ska helst göra egen masala. Det tar en jävla tid. Jan-Erik Pettersson är gift och har tre barn, varav yngsta och enda hemmavarande dottern Paroma, 16, är adopterad från Indien. Han skrev då, för cirka 15 år sedan ett stramt och återhållet reportage i tidningen Vi om den känslomässigt starka upplevelsen att hämta hem sitt barn från det kaotiska Calcutta. På ett ställe blixtrar det till i texten: "När jag kommer hem läser jag att en ung debattör av nyliberal författning deltagit i en debattbok med ett kapitel betitlat ’Vad är det för fel på välgörenhet?’ Idiot. Åk till Calcutta så får du se vad det är för fel på välgörenhet

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.