Vi lever i en tillåtande tid

Hösten 2001 befann jag mig i San Francisco. Det var de sista skälvande månaderna innan it-bubblan sprack. Allt var förryckt, alla mänskliga relationer räknades i pengar. Det fanns inte tid att hälsa eller kallprata i telefonen, folk hade inte tid att köpa sina egna hus, sina möbler eftersom tid var så dyrbar. Så många gjorde det per telefon.  Varje timma var värd tusentals dollar om man befann sig på rätt ställe.

Lyxen flödade, Cristal var dussinvara, samtidigt som misären var slående. Folk med vanliga arbeten hade ingenstans att bo. Det var för dyrt. Så en uteliggare i San Francisco under de här åren kunde lika gärna vara lärare som arbetslös.

Det var en galen tid. Men samtidigt var det en fantastisk tid där allt var möjligt, allt var tillåtet. Kreativiteten gick på högvarv.

Lite av den positiva känslan får jag när jag tänker på hur bokbranschen utvecklats på senare år. Det känns som om alla gamla sanningar kan ifrågasättas, det finns inget facit. Det är en tillåtande tid.

Man får betalt för djärvhet och intelligens. Folk ser att det lönar sig att satsa och våga.

Ibland undrar jag om vi tar tillvara på dessa möjligheter. Om vi inser hur mycket som kan åstadkommas.

Det märkliga är att det mesta av den här utvecklingen sker på förlagssidan och bland författare. Nästan aldrig på bokhandelssidan.

Varför är det så?

Klart är att bokhandel inte är sexigt i Sverige. Inte som i de stora länderna i Europa och i USA.

Det pratas och skrivs inte om bokhandeln. Mest för att folk och journalister inte fattar hur det skulle kunna vara. Det ställs inte krav på häftigare bokhandlare. Folk blir inte förbannade när de inte hittar en bra bokhandel.

Det här gör att dynamiken uteblir. Både internt och gentemot bokköparna.

De som läst SvB under senare år vet att jag med jämna mellanrum tagit upp bristen på visioner inom den svenska bokhandeln. Deras oförmåga att förstå

varför det är lika viktigt att se till dessa frågor som till den ekonomiska lönsamheten, att de faktiskt förstärker varandra.

Ja har, för det mesta, ignorerats.

Det kan jag leva med.

Vad jag har så förtvivlat svårt att förstå är varför så få passionerade människor gör sin röst hörd inom bokhandelsvärlden. Lever de olika delarna av bokbranschen i så skilda världar?

Ur Svensk Bokhandel nr 15, 26/09-07