Flickebarnet Signe / Videpro

Jag lever, tror jag / Rabén & Sjögren 

Att slå igenom i sociala medier är lite som att slå igenom i verkliga livet: förutom att ha ett bra budskap måste du vara ärlig, lyhörd, påläst och gärna ha glimten i ögat. Och framför allt måste du vara där din målgrupp är. Eftersom många tillbringar mer än en tredjedel av sin fritid på sociala medier är det inte helt otänkbart att du också borde göra det.

I mitt föräldrahem i Utanmyra på Sollerön har det alltid varit handarbeten på gång, och jag tyckte att det var så roligt! En vävstol var alltid i gång så man fick prova att väva sig en duk. Mormor kardade ull och spann och jag fick vara med om linberedningen från början. När jag var liten var det vanligt att ha dräkt på sig när vi skulle vara fina. Som när vi fick åka med ångbåten Gustav Vasa till Mora, äta en potatisbakelse på kaffestugan och dricka Loranga till. Vilken fest! Att få följa med till Leksand på kyrkbåtsrodd var också roligt. Där hade barnen andra dräkter på sig med gula kjolar och vita strumpor. Vi hade svarta kjolar och röda strumpor. På examen hade nästan alla flickor dräkt på sig. Det var högtidligt och man kände sig väldigt fin. Jag vill förmedla denna speciella, fina känsla som det innebär att bära en folkdräkt och hoppas att andra inspireras att sy sig en egen.

Jag har rest mig yr på serpentinstigarna runt Arabiens högsta berg, blivit smugglad längs förbjudna vägar och vandrat med kamel genom en öken där det är 52 grader i skuggan. Det har jag gjort för att ta reda på hur det är att leva i ett av världens minst jämställda länder, att vara kvinna och shejka i toppen av sin klan eller att vara brandman i en stad utan vatten.

Eriksbergsskolan i Uppsala, en kylslagen oktobermorgon 1989. Jag går på högstadiet och ska strax göra det som de flesta av eleverna på skolan fruktar. Nämligen springa den ökända »Barkbanan« – 2,2 km kuperat lidande som kulminerar i att gympaläraren läser av stoppuret och bistert antecknar resultatet i sitt papper. För min del blev det där resultatet aldrig något att hänga i granen, hur jag än kämpade.

Jag kommer ihåg att vid fem års ålder började jag få dille på att rita av saker och ting, det tyckte jag var väldigt roligt. Olika seriefigurer, bilar, hus, allt möjligt. Jag var inget superaktivt barn som var ute och lekte hela tiden, jag satt mycket hemma och ritade. I skolan och hemma fick jag mycket bra respons, så jag slutade aldrig riktigt teckna, tröttnade aldrig. Jag ville bli serietecknare. Att teckna var min grej, det var en stor del av min identitet, och det är det fortfarande

De där personerna som inte riktigt syns. Men som alltid finns där och ofta tas för givna. Det är först när deras jobb inte görs, som de uppmärksammas. Jag tänker på städerskan som skurar golvet du går på, sopgubben som tar hand om dina sopor, kassörskan som sliter ut sin rygg för att du ska få din mat …

– Om det blir ett åtal skriver vi en bok.

Kvinna i blåst / Ekström & Garay