Tillbaka

Barn på jobbet

2009-11-16
Ibland har man veckor då man inte hinner jobba. Inte för att man inte är på jobbet varje dag, det är bara så mycket annat så att man inte hinner med sitt vanliga jobb. Så var det förra veckan. Må...

Ibland har man veckor då man inte hinner jobba. Inte för att man inte är på jobbet varje dag, det är bara så mycket annat så att man inte hinner med sitt vanliga jobb. Så var det förra veckan. Måndag och tisdag gick bort i Vårens Böcker-dimma, onsdagen försvann i redaktionsmöte och halv vab-dag för minstingbarnet och torsdagen i styrelsemöte och ännu mer möte. Därför, när min femåring på fredagen vaknade med mycket snuva och lite feber, ringde jag inte till Försäkringskassan igen utan tog med honom till jobbet. Högen med veckans inkomna prenumerationsärenden låg tung på mina axlar, något jag inte ville känna av hela helgen. Det blir snabbt så jobbigt när jag inte hinner beta av ärendena allt eftersom: någons tidning kommer till gamla adressen, ytterligare en påminnelseavi till medarbetaren som gått i pension skickas ut, och den nya prenumeranten får förgäves vänta på sitt första nummer.

Det hände då och då att jag fick följa med min pappa till jobbet när jag var liten. Jag minns aldrig att jag följde med mamma till jobbet, dock minns jag inte att min pappa en endaste gång var hemma och bakade trolldeg med mig som mamma gjorde. Kanske var det deras sätt att fördela föräldraskapet, kanske minns jag bara fel. Min pappa jobbade på ett rätt tråkigt kontor, vad de egentligen gjorde där var i det längsta höljt i dunkel för mig. Jag ritade oändliga rader med cirkusprinsessor och sa en gång de i min släkt bevingade orden ”Pappa, jag tycker den där farbrorn är tråkig” om pappas chef, i chefens närvaro. Det fanns helt enkelt inte så där jättemycket kul rekvisita på pappas jobb.

På mitt jobb finns det böcker. Vi försöker vara - som det så poetiskt heter - en läsande redaktion, vilket innebär att vi får många läsexemplar av nya böcker, även barnböcker. Redaktionsbarnen, nu är det inte så många, men de är verkligen bortskämda med nya böcker när de hälsar på oss föräldrar på jobbet. Trots det hade jag med film och dataspel som femåringen snabbt tröttnade på. Hur länge ska vi vara här? Något stressad över de fortfarande alltför många obehandlade prenumerationsärendena la jag fram en hög med nya bilderböcker. Nu är han sysselsatt en bra stund, tänkte jag. Men icke. Han betade snabbt igenom dem, ritade ett hus i en målarbok och frågade sedan: Var är gummibanden?

Gummibanden? Just det, i det längsta hade vi en kartong med torra gamla gummiband som stod och samlade damm. Det måste vara år sedan han lekte med dem. Och de var slängda sedan länge. Men gem fanns det. Massor av gem.

Och gemen räckte tills jag var klar med alla akuta ärenden. Han lekte krig (en armé av stora gem mot en armé av små gem), byggde en gubbe av gem och gjorde sedan världens längsta gemkedja av alla de stora gemen (83 stycken!) De räckte ända från min stol till mattan i Saras rum. Och sedan hade han att göra en bra stund med att försöka få tillbaka dem ner i asken.

Vem behöver böcker när det finns gem?