GÄSTBLOGG: Jag sörjer kritikern

Ylva Sundgren

Jag sörjer Expressen-kritikern Nils Schwartz, som dog i fredags. Och jag sörjer att det finns så få av hans sort, kritiker som utan att snegla på andra väljer sin väg, dessutom med – för att låna ord från konkurrenten Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg – ”en stilkonst som placerar honom bland de största”.

Vid några tillfällen som ung på Expressen för ungefär 20 år sedan hade jag mitt skrivbord nära hans rum. Rökdoften spred sig från hans rum när hans dörr stod på glänt. Jag tror att han hade dispens från det rökförbud som annars precis hade börjat råda på redaktionen.

För mig blev han personen som kopplade ihop litteraturhistorien med samtidslitteratur. Jag frågade honom på väg till en reportageresa till Sankt Petersburg om han hade några tips på böcker om staden. Svaret med fem förslag kom blixtsnabbt.

Jag ställde sedan samma fråga ett tiotal gånger för olika platser och fick alltid svar direkt. Min förevändning var tips för faktarutor, men jag var intresserad för egen del.

Det kändes som att han kunde allt som var värt att veta.

Att det är få som har en sådan kunskap och kan uppvisa samma formuleringsglädje är en sak. Men vad jag efterlyser är att fler kritiker – i Nils Schwartz anda – vågar välja en egen linje, vågar låta en passion samsas med analysen. Som han till exempel gjorde för Philip Roth och Knausgård, som han tidigt introducerade.

Att fler vågar tycka. Jag har svårt för den rundgång och ängslighet som lätt blir verklighet i ett litet land som Sverige. Det gäller inte bara inom litteraturen. Även inom teater, musik och film är det så att vissa verk och upphovsmän blir godkända.

Nils Schwartz recenserade till exempel också tv, och även då på sitt eget sätt.

Ytterst blir det en fråga om mångfald. Ju fler som aktivt letar, känner och tycker, desto större blir samtalet om litteraturen och böckerna, och kultur generellt.