Tillbaka

GÄSTBLOGG: Utan sköld

2016-02-25
Ada Wester till höger i bild.
Foto: Ola Kjelbye

Jag brukar säga att så fort jag visste vad ett förlag var för något, så ville jag ha ett. Första gången jag startade förlag var det jättesvårt. 

Hanna Larsson och jag hade pluggat ihop, och var unga och oerfarna – jag var bara 26 år och hela tiden rädd för att göra fel. Men lyckan stod också i proportion till det: ETT EGET FÖRLAG! Det var helt ofattbart.

Andra gången jag startade förlag var det lätt. Jag och Anna Danielsson Levin skrattade oss igenom det första året med Gilla Böcker. Från kvällen när vi skulle dricka öl och spåna förlagsnamn, och Anna inledde med att berätta att hon var gravid (och jag sa: Äsch, vi kör ändå!) till årets grand final, Augustpriset – och vinst! Okej, det var lite svett och tårar också, den där första sommaren jobbade vi nog sexton timmar om dagen. Det var en varm sommar, jag brukade ta ett dopp innan jobbet, sedan var det full fart.

Första gången jag sålde ett förlag var också jättesvårt. Hanna och jag hade kommit fram till att vi ville olika, och att det var bättre att vi delade på oss. Som en skilsmässa, sa jag hela den vintern, fast jag aldrig varit med om någon. Skulle jag sälja mitt förlag – min baby!? Vi hade precis, mot alla odds, vunnit Augustpriset. Vi, ett tvåmansförlag! Och för en ungdomsfaktabok! Vem hade ens hört talas om något sådant tidigare?

Andra gången jag sålde ett förlag var det fantastiskt. Det började på skoj, på en bokmässa: ”Tänk om vi skulle slå oss ihop”, sa Erik Titusson, vd på Lilla Piratförlaget. ”Vi skulle ju bli oövervinnerliga.” Så följde spånluncher och långa diskussioner, budgetarbete och affärsplan. Möte med styrelse, och till slut ett offentliggörande. Och alltihop kändes rätt i magen.

Men sedan blev även detta svårt. Fast på ett helt annat sätt.

Första gången jag sålde ett förlag, så visste jag redan att jag direkt skulle starta ett nytt. Andra gången, nu, så är vi kvar i förlaget, som anställda. Och delägare! Men det var som att min hjärna inte kunde likställa delägare med ”att ha eget förlag”. Jag tänkte tankar som ”men ett eget förlag, det är ju allt jag någonsin drömt om!” Och så fick jag svara mig själv: ”Ja? Det är ju därför du har haft två stycken. Nu ville du ju prova något nytt.”

Att flytta in på Kaptensgatan var en dröm. Alla dessa underbara människor! Ett sammanhang att höra till. En organisation, som står bakom en. Folk att be om hjälp, fråga om råd, få stöd av. Och jag har fått mitt drömjobb. Om jag hade fått hitta på ett jobb, så hade det varit ungdomsboksförläggare på Lilla Piratförlaget.

Det var inte det praktiska som var problemet. Det gjorde inte direkt ont att det fanns en kaffemaskin, och en städfirma, och datasupport och ekonomiavdelning.

Det som gjorde ont var att plötsligt stå oskyddad. På jobbet hade vi full support, men känslomässigt var jag blottad. Det gick upp för mig att jag har gått genom livet, med det egna förlaget som en sköld framför mig:

Allmänbildad? Nä inte särskilt, men jag har ett eget förlag!

Snygga kläder? Nej du vet, jag har varken råd eller tid att bry mig.

Gråa hår? Ja, det blir så, när man brinner så mycket för sitt jobb.

Hinna träna? Jo, om jag är riktigt stressad så tränar jag för att orka med, men annars finns det ju viktigare saker. Som att driva eget förlag.

Nu var det plötsligt – trots delägarskap och genomsyrande lycka och god nattsömn – som att min sköld var borta, och samhällets krav var en rasande lavin. Hur gör man för att överleva en lavin? Om det handlar om en riktig lavin, med snö, så tror jag rätt svar är att man ska gräva ner sig. Men det gjorde inte jag. Istället frågade jag människor omkring mig, hur de gör för att hålla de omöjliga kraven på replängds avstånd. För det är väl så här folk har det? Och det visade sig att de flesta känner alla de där kraven, och tacklar dem så gott de kan. Få verkade ha några regelrätta handlingsplaner, de flesta verkar mest försöka att inte bli så påverkade. ”Jag jämför mig väldigt mycket i min yrkesroll”, sa en, ”men jag har en frizon: familjen. Jag ifrågasätter aldrig min mammaroll, om jag duger där.” En annan berättade att han ofta undviker situationer där han kanske kommer att känna sig utsatt och otillräcklig. En tredje att hon lägger sig platt, bara direkt tänker att det inte är någon idé att hon jämför sig, att hon inte är i närheten av så bra som andra är.

Jag är tacksam över den här lilla krisen i mitt liv. Och tacksam över att den är över. Det var inte något stort genombrott som gjorde det. En morgon vaknade jag bara och kände inte längre att jag behövde vara allt det där, ställa upp på samhällets krav och normer, med eller utan egenstartat förlag. Och det behöver inte ni heller. Men om ni känner att det är svårt – starta ett förlag, det hjälper!