Tillbaka

Jag har mött Mannen på gatan

2010-05-31
I helgen var jag på vuxenmiddag. Det händer inte så ofta att jag går på sådant, det kräver barnvakt och fina kläder, och hela fördrink-bordsplacering-dans-grejen känns ibland lite krystad, men det...

I helgen var jag på vuxenmiddag. Det händer inte så ofta att jag går på sådant, det kräver barnvakt och fina kläder, och hela fördrink-bordsplacering-dans-grejen känns ibland lite krystad, men det är kul hur som helst. Inte minst för att man pratar med en del folk man inte skulle pratat med annars. Min bordsherre, en gänglig värmlänning med ett trist jobb på ett statligt verk (”det är i alla fall bra lön”) smusslade inte när jag berättade vad jag jobbar med. ”Jag läser högst en bok om året” sa han och räknade upp de få som i alla fall hade blivit lästa de senaste åren. Svensk maffia, en Mötley Crue-biografi, en bok om Hells Angels. Annars var det mest Castor-böcker och LasseMaja för döttrarna. När skulle han ha tid att läsa? Bussresan till jobbet var för skakig, och hade han någon tid över på kvällen ville han ut och springa.

 

När jag cyklade hem i natten och kryssade mellan sniglarna slog det mig. Jag hade precis mött honom, Mannen på gatan. Han som inte läser, men som skulle kunna läsa mer om man bara nådde honom på hans egen arena. Och jag insåg att han själv hade gett svaret på hur man skulle kunna få just honom att läsa. Det enda han läste mellan jobb, dagis och löparrundor var nämligen Runner’s World. Och han var jäkligt trött på att lyssna på musik när han sprang. Då skulle han gärna lyssna på ljudböcker, men det hade liksom inte blivit av att han tog tag i det.

 

”Köp nya löparskor och ett abonnemang på ljudböcker till mp3-spelaren”, kanske. Eller finns det redan sånt? Jag vet inte, jag läser inte Runner’s World. Men det finns åtminstone en presumtiv kund därute för ett hugat förlag som inte är rädd att hitta nya vägar till kunderna.