Kan vi sluta prata om oss själva?

Jag önskar att jag kunde säga att den känslan slutade där och då, men det är något med den här branschen som får mig att känna mig utanför. Bokbranschen är en väldigt stängd ankdamm, med väldigt höga trösklar. Du förväntas känna alla, eller åtminstone känna till alla: författare, förläggare, bolagschefer, hen som just bytt från det ena stora förlaget till det andra. Det går rundgång i skvallret. Allt vi pratar om är oss själva.

Självklart hårdrar jag nu. Det är sånt du ska göra i blogginlägg. Och jag säger vi, för jag är ju här, på den här bloggen, och pratar om mig själv. (Dessutom har jag efter två år lärt mig skvallra på jobbet.)

Mina mindervärdeskomplex kanske kommer av att jag är en udda fågel i ett väldigt traditionellt förlagshus. Jag har aldrig pluggat litteratur utan sökte till förlagskunskapen för att jag (naivt) trodde att det fanns anställda formgivare på alla förlag. Jag läser nästan uteslutande "young adult" och enbart på engelska, hänger på Wattpad där jag skriver fanfiction på fritiden, och ingen jag känner privat jobbar i förlagsbranschen.

Det är svårt att inte känna sig utesluten när så mycket kretsar kring det som händer i den här oerhört lilla dammen.

Och ändå.

Jag kan låtsas att jag är någon slags special snowflake, som går emot strukturer för att jag håller på med fanfiction och är obevandrad i svensk litteratur. Men jag är en vit 20-nånting kvinna från medelklassbakgrund med universitetsutbildning. Jag är redan överrepresenterad i den här branschen hundra gånger om, och jag gled in på en räkmacka just för att jag sticker ut lagom mycket. Så även på den här bloggen.

Men om jag känner att den svenska bokbranschen är otillgänglig, hur är det då att försöka ta sig in helt utifrån?

Trots mycket prat om mångfald är trösklarna fortfarande höga. Vi öppnar våra portar och säger välkomna in, men hur välkommen går det att känna sig när alla strukturer – alla väl ingångna spår för hur saker ska fungera och vad du ska veta – jobbar emot dig?

Rundgången och bristen på mångfald i bokbranschen är inte det jag vill prata mest om här – jag tror inte jag är rätt person – men det är något jag tänkt på mycket under de två år jag jobbat här. För på ett sätt är det ändå mångfald allting kommer tillbaka till, även när det kommer till det jag personligen brinner för: unga som skapar, och f-ordet som ingen riktigt vill ta i. Mer om det i nästa inlägg.