Låt dom hoppa av

För tjugo år sedan hände det nästan aldrig. Nu är det legio. Intervjupersonen säger: Och så vill jag läsa artikeln innen den publiceras.

Javisst, svarar man.

Och menar: Du får läsa och komma med synpunkter. Och jag korrigerar självklart faktafel och ändrar i något citat, om du har goda skäl (missuppfattning, otydlighet och så vidare).

Intervjupersonen menar ofta något helt annat, eller hoppas i varje fall att det betyder något annat: Jag vill kunna ändra det jag inte är nöjd med – citat, fakta, vinkel. Allt.

Men det är sällan det förs en konkret diskussion om löftet. Det skulle bli för jobbigt och riskera att sabba stämningen inför den intervju man ska göra. Eller så är journalisten rädd att folk ska hoppa av.

Hos mig hänger det ofta kvar en känsla av olust av det där lilla löftet om att ”javisst får du läsa”. Och diskussionen efteråt kan bli lång och jobbig. I värsta fall finner man sig som journalist i de mest absurda ändringar eftersom man inte varit överens om spelreglerna från början.

Mellan journalisten och den intervjuade finns alltså ett halvt löfte som ingen definierat, och därför fyller med helt olika innehåll.

Det blev tydligt i historien om Björn af Kleens bok Jorden de ärvde. Skillnaden var att Carl Gripenstedt, som ville stoppa boken, spelade in ett samtal med Björn af Kleen, där denne gick med på att Gripenstedt skulle få ”en exit” om Gripenstedt inte var ”bekväm” med texten.

Plötsligt fanns ett avtal att förhålla sig till (utskriften av samtalet bifogades stämningsansökan). Och avtalet var ett paradexempel på den vaghet som de här löftena brukar lida av. Men en sak är klar: Avtalet var inte utformat så som vi journalister tänker när vi säger ja till att låta en intervjuperson läsa.

Stockholms tingsrätt tyckte dock inte att Gripenstedts skäl till att stoppa boken i väntan på en process om avtalsbrott var tillräckligt starka. De menade bland annat att skadan för Swante Weyler förlag och af Kleen riskerade att bli för stor, och att Carl Gripenstedts skäl därför måste vara väldigt starka.

Gripenstedt lät bitter efteråt, trots att det verkar vara en sinnestämning som han normalt står främmande för. Det framgår om inte annat i Björn af Kleens charmiga porträtt av honom i boken, där af Kleens sympatier för Gripenstedt inte går att ta miste på.

– Hade det varit affärsjuridik hade det varit kristallklart. Men inför lagen är vi inte lika, framför allt när man tampas med en journalist, sa Gripenstedt på telefon till mig.

Journalistiken vann alltså. Eller?

Jag ser två risker:

Intervjupersoner kommer i ännu högre grad kräva att få läsa.

Och de kommer i värsta fall att vilja ha löften, skriftliga eller muntliga innan de ställer upp (och jag antar att fler än Carl Gripenstedt är teknikunniga nog att spela in samtal).

Nästa gång kanske tingsrätten dömer på annat sätt, särskilt om det gäller känsligare frågor än vad som hände på den intervjuades pappas begravning, som i fallet med Carl Gripenstedt.

Det goda som fallet kan föra med sig är att man som journalist tvingas ut på banan och säga: Ja, du får läsa. Nej, du har inte rätt att ändra i citat som är korrekta eller i texten i övrigt.

I längden det enda rimliga svaret. Och de som inte ställer upp under de premisserna, får väl låta bli.