Tillbaka

Skadeglatt och obegripligt

2014-09-15
I min dator har jag en mejlkonversation mellan ett antal personer i Akademibokhandelns högsta ledning. Den har att göra med boktidningen Fyrahundrafemtio, som i torsdags gick i graven. Jag har haf...

I min dator har jag en mejlkonversation mellan ett antal personer i Akademibokhandelns högsta ledning. Den har att göra med boktidningen Fyrahundrafemtio, som i torsdags gick i graven.

Jag har haft de här mejlen rätt länge och jag vet inte vad jag ska göra med dem. De stör mig.

Konversationen är från i mars och personerna i Akademibokhandeln delar en länk som går till Jens Liljestrands recension i Expressen av det första numret av Fyrahundrafemtio.

Liljestrand tror inte på Fyrahundrafemtio, vilket cheferna på Akademibokhandeln tycker är intressant. "Nu får ni ett gott skratt", skriver en av dem och skickar vidare.

Men Fyrahundrafemtio var en tidning vars uttalade mål var att väcka nyfikenhet på böcker. Att få läsarna att vilja diskutera, läsa, älska litteratur. I förlängningen: att köpa fler böcker.

Det här borde fått varje bokhandlare att glädja sig åt Fyrahundrafemtio, oavsett vad recensenter på Expressen tycker om den. De borde stött den, kanske sålt den till kunderna, så att den kunde ha vuxit och blivit en del av den undervegetation som bokmarknaden lever av.

Men cheferna på Akademibokhandeln skickar istället runt Liljestrands recension och sprider sina flabb i organisationen.

Nu är tidningen borta. Dags för nya skratt?