Mot slutet körde jag tur och retur Köpenhamn varje dag, 313 km till jobbet och lika långt hem. Åtta timmar på jobbet, fem timmar i bil och elva timmar hemma med barnen, mannen, sängen och datorn. Projektet i Danmark skulle behöva ett större mirakel för att lyckas, vi var flera som hade samma känsla men det var så oerhört mycket pengar, tid och resurser att själva tanken på en verklighetscheck var tabu. Det var som om alla delar av projektet levde i sin egen verklighet och berättade sin egen sanning om och om igen, ingen ville eller kanske vågade lyssna på andra perspektiv. Rädslan att misslyckas hade för länge sedan ersatt lusten att lyckas och där satt jag i min bil och åkte fram och tillbaka dag ut och dag in. Med mig i bilen var tankarna om vad som är viktigt på riktigt, vad är framgång och hur mycket får den kosta. Jag hade huset, den fräcka bilen, pengar, satt i ledningsgrupper och drev stora projekt. Jag reste och jobbade jämt, arbetade med intressanta människor, såg spännande miljöer och talade inför grupper.
