Driven av desperation

Jag är sjöman. Det var aldrig meningen att jag skulle skriva en bok. Skrivandet var ett sätt för mig att få tiden att gå. Jag hade blivit akter seglad i Vladivostok och de som varit där vet att det är en dålig stad att stranda i utan pengar, ordnat husrum eller rena kläder.Det var omöjligt att ta hyra på ett fartyg, ingen kapten vill ha någon som påstår sig vara svensk, men saknar papper. Jag har viss förståelse för dem, eftersom jag hade sovit en natt i en kolkällare.Jag såg ingen annan möjlighet än att jobba som hamnsjåare för brödfödan och husrum tills jag tjänat ihop tillräckligt för att ha råd med att telefonsamtal till Sverige.Att jobba i Vladivostok var otroligt påfrestande för kroppen. Under de tre månader det tog mig att tjäna ihop till mitt telefonsamtal, var hamnens kranar utan diesel i sammanlagt sex veckor. Då lastade vi containerfartygen för hand med hjälp av hävstänger.När jag slutligen tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att ringa utlandet visste jag inte vem jag skulle be om hjälp. Jag var i onåd hos min släkt. Tillräcklig onåd för att veta att det var lönlöst att be dem om tjänster. Jag bestämde mig för att ta en rövare och ringde det stora förlaget i Sverige och uppgav att jag var den store Ingmar Bergman ute på resande fot.Driven av desperation kunde jag med usla lögner, förställd röst och en dålig telefonlinje hämta ut ett ansenligt förskott för min kommande bok