Hana Jamali

När jag var liten satt jag ofta och skrev små böcker. Jag minns särskilt en som handlade om hunden Sparky och kaninen Bunny. De var bästa vänner, men bråkade ofta – om maten, lekarna och annat viktigt som bara en hund och en kanin kan bråka om. Med tiden glömdes de där berättelserna bort, och jag tänkte aldrig att skrivandet skulle komma tillbaka in i mitt liv.

Jag växte upp i ett område där nästan alla mina vänner kom från olika hörn av världen. Olika språk, olika sätt att se på saker, och ofta olika sätt att vara oense på. Det var en självklar del av vardagen, och jag märkte tidigt att skillnader inte alltid behövde vara ett problem. Ibland kunde olikheterna vara svåra, men ofta gjorde de relationerna både intressanta och starka.

Hemma hos oss var köksbordet alltid trångt. Mina föräldrar hade flytt från Iran som politiska flyktingar, och de brann för att förändra världen. Runt bordet samlades inte bara vi i familjen, utan också släkt, vänner och andra familjebekanta som på olika sätt hamnat i Sverige av samma skäl. Samtalen var sällan tråkiga – de handlade om rättvisa, om frihet och om hur man gjorde skillnad. Diskussionerna kunde vara både livliga och intensiva, ibland så att röster höjdes men nästan aldrig utan värme. Jag lärde mig att man kunde tycka olika om viktiga saker, utan att förlora varandra. Ibland hände det dock att relationerna svalnade och det var nog där frågan började gro hos mig: Varför klarar vissa relationer skav och olikheter medan andra inte gör det?

Jag planerade aldrig att skriva en bok om konflikter. Det har något som har vuxit fram ur ett behov tror jag. Jag såg samma sak hände om och om igen. På arbetsplatser, i terapirummet och i mina egna relationer. Hur mycket konflikter påverkar oss, hur de kan få stora konsekvenser för hur vi mår, och hur ofta vi står rätt handfallna när det händer. Samtidigt märkte jag att det fanns ett glapp. Konflikter var något vi alla pratade om, skrattade bort eller skämdes över – men inte något som fanns beskrivet på ett sätt som kändes igen i vardagen. Jag kände själv ett behov av att förstå mer: vad är det som gör att vi ibland fastnar, säger saker vi inte menar, drar oss undan eller slår ifrån oss när något skaver?

Att skriva den här boken blev ett sätt att utforska det – både med hjärtat och med det jag lärt mig i mitt arbetsliv. För jag tror att konflikter inte är något vi måste undvika för att ha bra relationer. Jag tror snarare att de är en del av hur vi lär känna både oss själva och varandra på riktigt.