Jag minns dina minnen

När jag var ung hade jag för vana att spela samma skiva om och om igen. Veckopengen var inte stor och det tog lång tid att spara till ett album. Kanske var det där det började. Jag lyssnade gång på gång till samma låtar och upptäckte något nytt vid varje genomlyssning. Speciellt minns jag Like a Rolling Stone med Bob Dylan och Bird on the Wire av Leonard Cohen. Jag befann mig i gränslandet mellan tonårs- och ungdomstid och Dylans och Cohens stämmor var de första jag hörde när jag vaknat och de sista innan jag somnade. Parallellt med att jag lärde mig mer engelska blev texterna viktiga. Stämningar, toner och ord. Tunga, underbart vemodiga och lockande.Hennes levnadsöde borde gestaltas som dans. Jag kan se hur hon svävar, glider fram. Över golven i våningen som konfiskerades av nazisterna. Våren 2001 besökte jag för första gången staden där hon bott, gick på hennes gator, försökte känna vad hon känt, tänkt. Medresenären fick finna sig i att följa en som fått vittring på det som inte finns. En som försökte minnas någon annans minnen. Och ginsten blommade. På alptopparna låg snön trygg och onåbar. Som den gjorde en kall morgon i slutet av 1938 när alla av judisk härkomst förflyttades till Wien.Gick hon en sista gång genom rummen för att se om allt som var möjligt att bära kom med? Stod hon för en kort stund och såg ut över bergen, bortom? Vad kände hon när hon tvingades lämna sitt piano? Lämna nästan allt.För ganska precis 30 år sedan besökte jag min fars kusin i Tel Aviv . Hon berättade historien om Hilde, min farmor. Om hur hon älskade sitt piano. Att hon förälskat sig i fel män. Att hon skickade sin yngste son till Sverige och själv valde att stanna hos sina åldriga föräldrar för att invänta visum för att kunna resa till Palestina. Den historien är både sann och osann. Jag vet mer nu. Bitarna faller sakta på plats. I farmorspusslet. Pusslet om oss. Om mig.