Ända sedan mina läsupplevelser som barn, när jag sträckläste Tolkiens Sagan om Ringen och Enid Blytons Fem-böcker (och Äventyrs-serien, Hemliga Sjuan, och visst var det en serie med sex barn i gänget också) har de böcker och berättelser jag älskat mest haft ett gemensamt: de har varit spännande. Sedan kan en spännande bok handla om precis vad som helst, och inte alla böcker som rör sig i spänningsgenren lyckas få läsarens puls att öka. Jag tror att en viktig nyckel ligger i det som har blivit en sanning i alla fall för mig: läsaren bryr sig mindre om händelseutvecklingen i själva berättelsen än om hur det ska gå för huvudpersonen eller huvudpersonerna i boken.
