Vårens Böcker 2020 Vuxen Skönlitteratur Lisa Christensen

Det är mörkt ute och vi sitter i en stor bil som liknar en jeep. Vi har just tagit körkort. De stora vägarna breder ut sig och korsar varandra över viadukter. Vi har tagit av någonstans och hamnat i ett öde förortslandskap. Vi är i ett land som inte är vårt och vi är inte heller från samma land, bara nästan. Hennes språk är en förskjutning av mitt och vi talar våra olika språk och förstår varandra ändå. Hon har nära till tårarna medan billyktorna letar sig fram i mörkret, medan våra ögon letar efter skyltar. Det finns inga GPS:er eller mobiler. Vi hittar inte hem, vet inte var vi befinner oss och hennes röst spricker nästan. Och jag… jag känner eufori. Jag vill inte hitta tillbaka, jag vill att något spännande ska hända. Men det känns inte rätt att vara lycklig när hon håller på att bryta ihop. Så jag låtsas vara rädd och att jag också vill hem. För det är så man borde känna. Jag vill också vara en människa som har något att stå på. Men medan hon tappar mark under fötterna flyger jag. Klockan är mycket och så kommer den. Besvikelsen. Ett välbekant namn på en vägskylt. Allt hakar i varandra igen och vi är på rätt väg. På väg till en tillfällig plats i ett tillfälligt land. Och det är det närmaste vi kan kalla ett hem och vi är det närmaste vi kan kalla en familj.