På sida två i Sylvia Plaths Glaskupan finns en mening som sedan jag läste den ofta flyter upp i medvetandet och gör sig påmind. När Plath talar genom Esther Greenwood och säger med en förorättad och självförebrående plattityd: »I was supposed to be having the time of my life.« Meningen står på egen hand med radbryt före och efter. Den bryter sig loss från Esthers specifika situation i inledningen av boken och bär vittnesmål om något större. En nutidsspecifik sensibilitet som vid en viss tidpunkt tar alla i vår del av världen i besittning. Citatet ovan inkapslar helt och hållet vad det är att vara »ung«, ett sorts tillstånd man pressas in i som i en trång fålla, som inte har något slutdatum utan kan pågå oavbrutet. Det tvingande i ungdomens förmenta kravlöshet, den här känslan av att man hela tiden inte
